Sushi
Nu känner jag mig riktigt mainstream igen. Men jag hittade några gamla bilder från när vi en gång gjorde egen sushi hemma. Jag tycker att det var ganska krångligt att göra. Men det blev väldigt gott, och jag gillar verkligen sushi.
© Erica Lundberg - 2007
© Erica Lundberg - 2007
Hallo!
Die trip nach Egypt (för att vara lite huller om buller med språken, likt under vår vecka i Egypten, där vi kunde säga "Thank you!" för att få svaret "Bitte!").
En av alla roliga saker som hände under år 2009 var veckan i Egypten, som jag skrev lite om strax efter vår hemkomst. Jag har dock fortfarande inte lagt upp en enda bild från resan, så jag tänker göra det nu.
© Erica Lundberg- 2009
© Erica Lundberg- 2009
En blandning av böcker och en blandning av mig själv.
Jag ställde mig tidigare idag och glodde på de av mina böcker som står på den mest synliga platsen i mitt hem. Dessa böcker står absolut inte mest synligt av någon särskild anledning. Det är inte direkt mina favoritböcker eller så. I alla fall inte alla av dem. De har bara hamnat där de står. Boken längst till vänster har jag för mig att jag inte ens tyckte var bra, den enda gången som jag har läst den. Jag måste dock säga att jag då, tidigare idag, kom på att jag finner detta urval av böcker som en ganska bra beskrivning av hur pass blandad min personlighet är och hur varierad jag kan vara som person, och då tänker jag både på böckernas omslag och dess innehåll samtidigt som jag tänker på både mitt yttre och mitt inre.
Från vänster:
- Pålsson, Berny - Vingklippt ängel
- Kinselle, Sophie - En shopaholics bekännelser
- Ahern, Cecilia - PS Jag älskar dig!
- Dostojevskij, Fjodor - Brott och straff
- Weisberger, Lauren - Djävulen bär Prada
- Brown, Dan - Da Vinci-koden
- Kafka, Franz - Processen
- Orwell, George - 1984
- Kafka, Franz - Slottet
- Cash, Johnny & Carr, Patrick - Johnny Cash: Självbiografin
- George, Elizabeth - En högst passande hämnd
Från vänster:
- Pålsson, Berny - Vingklippt ängel
- Kinselle, Sophie - En shopaholics bekännelser
- Ahern, Cecilia - PS Jag älskar dig!
- Dostojevskij, Fjodor - Brott och straff
- Weisberger, Lauren - Djävulen bär Prada
- Brown, Dan - Da Vinci-koden
- Kafka, Franz - Processen
- Orwell, George - 1984
- Kafka, Franz - Slottet
- Cash, Johnny & Carr, Patrick - Johnny Cash: Självbiografin
- George, Elizabeth - En högst passande hämnd
Två låtar...
Här är två till låtar som jag gillar väldigt mycket:
Muse - Uprising:
Dead by April - Angels of clarity:
Muse - Uprising:
Dead by April - Angels of clarity:
Det är tillåtet att tycka synd om sig själv ibland...
Detta är den värsta förkylningen som jag har varit med om på flera år och det känns som att jag håller på att hosta sönder. Det känns inte särskilt roligt, speciellt inte då jag just nu har massor av saker att göra. Jag vill bli helt frisk - nu! Förresten så skrattar jag nästan alltid väldigt mycket, vilket jag tycker är trevligt, men vilket också kan bli riktigt jobbigt när man börjar att hosta så fort man börjar att skratta. Well, well... Jag ska sluta gnälla. Det var trevligt att gnälla lite i alla fall. He he...
Det är i alla fall tur att det är tillåtet att tycka synd om sig själv ibland.
Det är i alla fall tur att det är tillåtet att tycka synd om sig själv ibland.
Konserter
När jag alldeles nyss skrev att jag väldigt gärna skulle vilja se Linkin Park live så kom jag att tänka på konserter jag har varit på, konserter som jag önskar att jag hade varit på och konserter som jag skulle vilja gå på. Om jag hade tid och pengar och personer att gå med så skulle jag nog gå på massor av konserter. Jag gillar ju så mycket musik. Men tyvärr har det inte blivit så många konserter för mig under mina år hittills, och definitivt inte särskilt många bra konserter. De enda konserter av de som jag hittills har varit på som jag känner att jag verkligen uppskattade och verkligen kommer att bära med mig ett minne av är Justin Timberlake: FutureSex/LoveShow 2007 och Tokio Hotel: Welcome to Humanoid City tour 2010. De båda konserterna såg jag i Globen. Jag tycker verkligen bäst om att gå på konserter i Globen. Jag älskar den byggnaden och tycker att den är mycket vacker, både utifrån och inifrån, och jag älskar den stämning som jag känner varje gång jag är inuti den byggnaden.
Alla större konserter som jag har varit på har jag också varit på tillsammans med speciella personer. Jag har nästan inte varit på någon större konsert utan antingen min lillasyster Elin eller min vän Josefin och jag hoppas verkligen att jag kommer att få uppleva många fler bra konserter tillsammans med båda dessa personer.
Jag har i alla fall under de senaste åren känt att jag väldigt gärna skulle vilja se Linkin Park, My Chemical Romance, The Killers, Tokio Hotel och David Bowie (och även om jag hellre skulle se en yngre Bowie så vore det väldigt häftigt att se honom om han skulle ge sig ut på turné igen). Denna lilla lista kan förändras mycket snabbt och plötsligt. Nu har jag i alla fall lyckats se Tokio Hotel, men skulle väldigt gärna vilja se dem många fler gånger. Vi får se vad som väntar i framtiden...
Jag fotograferar ofta Globen före och/eller efter att jag ska gå på/har varit på en konsert därinne.
Alla större konserter som jag har varit på har jag också varit på tillsammans med speciella personer. Jag har nästan inte varit på någon större konsert utan antingen min lillasyster Elin eller min vän Josefin och jag hoppas verkligen att jag kommer att få uppleva många fler bra konserter tillsammans med båda dessa personer.
Jag har i alla fall under de senaste åren känt att jag väldigt gärna skulle vilja se Linkin Park, My Chemical Romance, The Killers, Tokio Hotel och David Bowie (och även om jag hellre skulle se en yngre Bowie så vore det väldigt häftigt att se honom om han skulle ge sig ut på turné igen). Denna lilla lista kan förändras mycket snabbt och plötsligt. Nu har jag i alla fall lyckats se Tokio Hotel, men skulle väldigt gärna vilja se dem många fler gånger. Vi får se vad som väntar i framtiden...
Jag fotograferar ofta Globen före och/eller efter att jag ska gå på/har varit på en konsert därinne.
Linkin Park
Linkin Park är ett band som jag har varit väldigt fram och tillbaks med. Men de har på något sätt hela tiden funnits omkring mig under många år och jag har många vänner och bekanta som har lyssnat mycket på dem. Den senaste tiden har jag börjat lyssna riktigt mycket på deras musik igen och jag gillar den verkligen. Jag tjatar ganska ofta på min lillasyster om att jag är avundsjuk på att hon har sett dem live. Det skulle jag också väldigt gärna vilja göra.
New divide:
Breaking the habit:
Leave out all the rest:
New divide:
Breaking the habit:
Leave out all the rest:
Marknadsföring
Jag tycker verkligen att marknadsföring är ett väldigt intressant ämne, men imorgon har jag tenta i det och jag känner att jag har haft väldigt svårt för att ta in information kring ämnet de senaste dagarna. Att jag har varit väldigt förkyld i över en vecka har inte direkt gjort saker och ting lättare.
Men det visar sig hur det går imorgon. Det går som det går. Ha det fint, och önska mig lycka till! I need it, liksom alltid.
Men det visar sig hur det går imorgon. Det går som det går. Ha det fint, och önska mig lycka till! I need it, liksom alltid.
Black & white...
Jag och Elin sov kvar i Stockholm (på hotellet vid Globen, Quality Hotel Globe) efter konserten förra veckan. Dagen efter hann vi gå runt och kika i lite affärer innan vi tog tåget mot Dalarna. Jag köpte då, inne på Hennes & Mauritz, en sådan jacka som visas på bilden under. Den känns väldigt Erica.
Bild från H&M:s hemsida.
Bild från H&M:s hemsida.
Acadamy Awards
Jag kom nyligen att tänka på att jag, efter att under flera år tidigare ha varit ganska insatt i varje års Oscarsgala och ha tittat på galan, eller åtminstone något slags sammanfattning, knappt vet någonting om årets gala. Förra året skrev jag ju flera långa blogginlägg som handlade om galans nominerade och vinnande filmer och kändisarna på röda mattan... Detta år har jag dock varken haft tid, ork eller lust till att vara insatt.
Think of a wonderful thought!
Nu tänker jag tillbaks till för över en månad sedan, men i flera dagar efter att jag hade berättat för den vackra bloggerskan Sheriilyn om det vackra armbandet på bilden under (från märket Disney Couture och med meddelandet "Think of a wonderful thought!" runt sig) så gick jag runt och tänkte på både den svenska versionen och den engelska versionen av låten "Flyg iväg!" från Disneyklassikern Peter Pan.
Jag är uppvuxen med den svenska versionen, men måste säga att jag finner den engelska versionen mycket bättre.
Peter Pan: Think of a wonderful thought!
...
Think of the happiest things! It's the same as having wings.
...
You can fly! You can fly! You can fly!
Flyg iväg! Flyg iväg! Flyg iväg!
Jag äger inte bilden...
Jag är uppvuxen med den svenska versionen, men måste säga att jag finner den engelska versionen mycket bättre.
Peter Pan: Think of a wonderful thought!
...
Think of the happiest things! It's the same as having wings.
...
You can fly! You can fly! You can fly!
Flyg iväg! Flyg iväg! Flyg iväg!
Jag äger inte bilden...
Victoria Beckham
Jag kom nyligen helt plötsligt att tänka på att Victoria Beckham var en stor stilikon för mig för några år sedan, och jag måste säga att jag fortfarande är riktigt förtjust i hennes väldigt "classy" stil.
Jag äger inte bilderna.
Jag äger inte bilderna.
AND THE WINNERS ARE...
På tal om Tokio Hotel så har jag en till sak som jag vill berätta. Nu är jag riktigt seg av mig, men så här såg det ut i Tom Kaulitz blogg för över en månad sedan:
Ni kan ju gissa vem Erica är.
Jag är absolut inte en sådan person som bryr mig om eller tycker att det är roligt med autografer. Men jag måste ju säga att jag ändå blev ganska glad när jag fick ett mail om att jag har vunnit en signerad TH-t-shirt efter att ha skänkt 2 € till bandets insamling för DAA (även om jag ändå inte kunde låta bli att samtidigt bli lite avundsjuk på vinnaren av förstapriset).
För två veckor sedan fick jag hem t-shirten:
© Erica Lundberg- 2010
Ni kan ju gissa vem Erica är.
Jag är absolut inte en sådan person som bryr mig om eller tycker att det är roligt med autografer. Men jag måste ju säga att jag ändå blev ganska glad när jag fick ett mail om att jag har vunnit en signerad TH-t-shirt efter att ha skänkt 2 € till bandets insamling för DAA (även om jag ändå inte kunde låta bli att samtidigt bli lite avundsjuk på vinnaren av förstapriset).
För två veckor sedan fick jag hem t-shirten:
© Erica Lundberg- 2010
Welcome to Humanoid City
Elin: "Efter att ha sett så väldigt många videor med live-uppträdanden med dem så känns det helt overkligt att ha sett dem live på riktigt!"
Jag håller med totalt.
Det lilla äventyr som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg (för över en hel vecka sedan) handlade om att jag och min kära lillasyster Elin skulle ses och åka till Stockholm och den vackra Globen, köa ute i kylan och se Tokio Hotel live för första gången i våra liv (och förhoppningsvis absolut inte för sista gången).
Om själva dagen i sig och lite saker runt omkring (det vill säga lite onödigt snack): Elin tog ett tidigt tåg från Krylbo och jag tog ett ännu tidigare tåg från Linköping för att komma fram till Stockholm nästan samtidigt. Bara att få träffa Elin och veta att jag skulle få umgås med henne kändes väldigt trevligt. Vi har alltid roligt tillsammans. Efter att ha träffats vid Centralstationen skyndade vi oss mot Globen, för att börja köa där. Vi köade länge i både snö, kyla och vind, men hamnade ändå, när vi väl hade kommit in i Globen, inte i ståplatsernas främre sektion, utan i den bakom. Det kändes lite surt, men samtidigt inte. Vi stod nämligen längst fram i den sektionen, tryckta mot staketet (och jag älskar att ha ett staket framför mig att ta stöd mot när jag är på en konsert) och precis i mitten (så att vi hade trummisen Gustav rakt framför oss och sångaren Bill rakt framför oss vid de tillfällen då han stod stilla på "sin plats", och vi hade scenens catwalk rakt framför oss och såg killarna riktigt bra vid de tillfällen då de gick ut längst ut på den). Vi såg scenens helhet riktigt bra och vi stod samtidigt så pass nära att vi kunde se killarnas ansikten och ansiktsuttryck. Självklart hade det varit trevligt att ha stått längre fram och kunnat se dem från ännu kortare avstånd, men som sagt så såg vi riktigt bra där vi stod och hur pass nära scenen man hamnar är enligt mig bara en petitess. Veckorna innan konserten kom jag på massor av saker som skulle ha kunnat gå fel den dagen. Konserten skulle ha kunnat bli inställd av olika anledningar. Någon av jag och Elin skulle ha kunnat bli sjuk. Det skulle ha kunnat komma ett stort snöoväder och gjort att vi inte skulle ha kunnat ta oss till Stockholm. Vi skulle ha kunnat slarva bort konsertbiljetterna. Und so weiter... Efter att ha sett massor av live-uppträdanden med bandet på TV, DVD och Internet och ha önskat att jag också skulle få befinna mig i deras publik någon gång så har jag nu gjort det och det är vad som är viktigast.
Fast samtidigt så finns det en annan sak som egentligen är precis lika viktig, och det är att konserten var riktigt bra. Jag hade höga förväntningar, men blev ändå positivt överraskad.
Om själva konserten: Så fort det släcktes ner och började låta så var det som om jag växte en decimeter. Jag var riktigt ivrig och förväntansfull och sträckte totalt på hela min kropp och stod på mina yttersta tåspetsar. Mitt ansikte fylldes av ett riktigt brett leende, som sedan höll sig kvar under i princip hela konserten. Medan de flesta skrek hur mycket som helst så log jag mest, så att jag fick ont i käkarna. Men visst skrek jag också vid vissa tillfällen. Jag och Elin skämtade efter konserten om hur vi liksom förvandlades till två 14-åringar. Ha ha!
Det häftiga "klotet" (så kallat "Tom's left egg"), som jag redan hade sett massor av bilder och videor på, visade sig. Elin visade mig att hon hade gåshud. Vi såg Gustav sitta inuti "klotet" och gitarristen Tom och basisten Georg kom ut på scenen, och jag kunde knappt förstå att jag hade dem framför mig. Ännu svårare var det att förstå att Bill strax efter uppenbarade sig på scenen. Det var riktigt roligt att höra hur Elin, efter att Bill hade sjungit några rader och gjort några rörelser, helt spontant och antagligen utan att ens hinna tänka, skrek till mig: "Fy fan, vad snygg han är!". Jag bara log, och höll med, så klart.
Som jag tidigare har skrivit i bloggen så är jag väldigt fäst vid Tokio Hotels låtar och deras texter. Men det finns många andra saker som känns viktiga att tycka om hos ett band och som jag tycker om hos Tokio Hotel. En av dessa saker är hur de rör sig, för sig och beter sig på scenen. Det är någonting som jag tänker väldigt mycket på varje gång som jag ser deras live-framträdanden. Det roliga är att de verkligen kändes ännu bättre i verkligheten. Det kändes samtidigt mysigt att kunna se och känna igen deras rörelsemönster som de redan hade när de var i 15-årsåldern och nykända, särskilt när det gäller Bill. Han rör sig på ett väldigt speciellt sätt på scenen och jag gillar det verkligen. Samtidigt är hans rörelser mognare och sexigare idag än vad de var när han var 15 år gammal. Han känns förresten också väldigt energisk. Samspelet mellan killarna var också bra. Jag gillar hur Bill följde efter Tom, hur tvillingarna sedan sjöng mot varandra och hur Tom avslutade med en liten spark mot Bill under delen "We climb the mountains, walk the deserts for our love. Let's make a pact tonight, so we can feel this pain of love forever!" i låten "Pain of love". Det var också roligt att i verkligheten få se "klassikern" där Bill sjunger "I promise you right now I'll never let you down" mot Tom under låten "Ready! Set! Go!". Han sjöng också någonting mot Georg som jag tyckte var gulligt och reagerade på. Jag minns dock inte vad det var. Men i vilket fall som helst så var samspelet hela tiden bra.
Själva framförandet av låtarna var också en positiv överraskning. Det är så mysigt när man har förväntat sig att allt ska vara riktigt bra och det visar sig vara bättre än så. De hade ändrat någon låt lite och någon låt mer. De hade ett mycket snyggare avslut på "Screamin'" live än vad de har i studioversionen och jag gillar verkligen hur de fick in en bit av "Monsoon" inne i "Sceamin'", även om jag verkligen gillar hur "Screamin'" egentligen låter på det stället. Variation är roligt. "Humanoid", som är min favoritlåt från "Humanoid"-albumen och en av mina fem favoritlåtar från Tokio Hotel hittills, var den enda låten som de körde på tyska, och jag tycker ju bäst om den tyska versionen av den låten. Jag tycker ju i och för sig bäst om de tyska versionerna av de flesta av deras låtar... I alla fall så valde de att köra den låten, som i vanligt fall är en väldigt kraftfull låt, akustiskt. Det var intressant och oväntat. De förkortade den något också, vilket i och för sig var lite tråkigt, men framträdandet var väldigt fint och känslosamt och låten har en väldigt vacker melodi som berör mig väldigt mycket och jag är också väldigt fäst vid låtens text. Mina ögon var helt fyllda av tårar, och jag tror faktiskt att någon tår rann över, då de spelade den låten.
Bill sjöng riktigt bra också. Om jag ska vara ärlig så tycker jag egentligen inte att han verkar vara superbt bra teknikmässigt. Visst, han är bättre än många andra, men han är också sämre än många andra. Han känns lite ojämn. Ibland sjunger han perfekt och ibland kan han låta surt. Men han är duktig och han verkar hela tiden bli duktigare. Efter att ha hört honom klara av både höga falsetter och djupa nedgångar så kan jag inte klaga, och det fanns inte heller någonting i hans sång att från min sida klaga på under konserten i Globen. Den lät väldigt bra och jag njöt verkligen av den. Sedan måste jag också påpeka att jag tycker väldigt mycket om hans röst i sig, och jag tycker att det är det viktigaste. Om man inte gillar en sångares röst i sig så spelar det ingen roll alls vad han kan göra med rösten. Bills röst är jag väldigt fäst vid och jag tycker verkligen om att höra honom sjunga (och jag tycker om att höra honom prata) och jag vill verkligen inte få er att tro någonting annat. Jag har ju i och för sig redan tidigare i bloggen nämnt att jag gillar Bills röst mycket och att jag tycker att han sjunger väldigt bra. Jag tror faktiskt att det gick rysningar genom min kropp under nästan hela "Pain of love", tack vare Bills sång.
Jag måste också påpeka Bills outfits. Jag tycker att Bill är som allra snyggast i vanliga (tighta eller mindre tighta) jeans och vanlig halvtight t-shirt eller tröja. Men samtidigt tycker jag att han klär i nästan precis allt och det han hade på sig på konserten var riktigt häftigt och ännu snyggare i verkligheten än på bild. Hela Bill var ännu snyggare i verkligheten. Alla fyra killarna var snyggare i verkligheten.
Angående alla specialeffekter och den häftiga scenen så kan jag säga att de var riktigt häftiga och roliga. Men de var endast som en bonus till det hela. Jag hade absolut inte tyckt att konserten var sämre på något sätt om den bara hade bestått av killarna, deras instrument och deras låtar på en "vanlig, tråkig scen".
Vad hade kunnat varit bättre? Det var tråkigt att de endast körde en låt på tyska. Jag kände på en gång hur det blev en helt annan stämning så fort Bill började att sjunga på sitt modersmål och allt kändes helt plötsligt så mycket vackrare då. De tyska texterna känns också i stort sett mycket mer meningsfulla och är i stort sett mycket bättre skrivna än de engelska texterna. Jag hade inte velat ha alla låtar på tyska, men jag hade velat ha fler än en. Konserten hade också kunnat få vara lite längre. Den var inte kort, men den hade kunnat varit längre. De hade gärna fått klämma in ett par till gamla låtar. Sedan kan ju så klart det mesta som redan är riktigt bra bli ännu bättre.
Bästa numret: Pain of love
It was wonderful! Faktumet att konserten var riktigt bra sammanslaget med det faktum att jag äntligen faktiskt har fått se bandet live har varit svårt att smälta.
Jag vill inte verka vara ett blint fan som hyllar konserten totalt utan ett kritiskt öga. För det är jag inte. Samtidigt är det antagligen så att jag till viss del gillar precis samma saker hos Tokio Hotel som vissa andra avskyr. Men jag tänker i alla fall inte leta efter fel som inte finns för att verka mer "trovärdig", när jag faktiskt tycker att konserten var riktigt bra.
Jag brukar faktiskt tidigare ha fått till några eller åtminstone någon riktigt bra bild då jag har varit på konserter. Under denna konsert togs dock endast 21 bilder med min kamera, varav Elin knäppte någon eller några stycken av, och de flesta av alla bilderna blev riktigt dåliga. Men jag ville verkligen inte alls fokusera på att försöka få till bra bilder. Jag ville bara njuta av konserten.
© Erica Lundberg - 2010
Jag håller med totalt.
Det lilla äventyr som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg (för över en hel vecka sedan) handlade om att jag och min kära lillasyster Elin skulle ses och åka till Stockholm och den vackra Globen, köa ute i kylan och se Tokio Hotel live för första gången i våra liv (och förhoppningsvis absolut inte för sista gången).
Om själva dagen i sig och lite saker runt omkring (det vill säga lite onödigt snack): Elin tog ett tidigt tåg från Krylbo och jag tog ett ännu tidigare tåg från Linköping för att komma fram till Stockholm nästan samtidigt. Bara att få träffa Elin och veta att jag skulle få umgås med henne kändes väldigt trevligt. Vi har alltid roligt tillsammans. Efter att ha träffats vid Centralstationen skyndade vi oss mot Globen, för att börja köa där. Vi köade länge i både snö, kyla och vind, men hamnade ändå, när vi väl hade kommit in i Globen, inte i ståplatsernas främre sektion, utan i den bakom. Det kändes lite surt, men samtidigt inte. Vi stod nämligen längst fram i den sektionen, tryckta mot staketet (och jag älskar att ha ett staket framför mig att ta stöd mot när jag är på en konsert) och precis i mitten (så att vi hade trummisen Gustav rakt framför oss och sångaren Bill rakt framför oss vid de tillfällen då han stod stilla på "sin plats", och vi hade scenens catwalk rakt framför oss och såg killarna riktigt bra vid de tillfällen då de gick ut längst ut på den). Vi såg scenens helhet riktigt bra och vi stod samtidigt så pass nära att vi kunde se killarnas ansikten och ansiktsuttryck. Självklart hade det varit trevligt att ha stått längre fram och kunnat se dem från ännu kortare avstånd, men som sagt så såg vi riktigt bra där vi stod och hur pass nära scenen man hamnar är enligt mig bara en petitess. Veckorna innan konserten kom jag på massor av saker som skulle ha kunnat gå fel den dagen. Konserten skulle ha kunnat bli inställd av olika anledningar. Någon av jag och Elin skulle ha kunnat bli sjuk. Det skulle ha kunnat komma ett stort snöoväder och gjort att vi inte skulle ha kunnat ta oss till Stockholm. Vi skulle ha kunnat slarva bort konsertbiljetterna. Und so weiter... Efter att ha sett massor av live-uppträdanden med bandet på TV, DVD och Internet och ha önskat att jag också skulle få befinna mig i deras publik någon gång så har jag nu gjort det och det är vad som är viktigast.
Fast samtidigt så finns det en annan sak som egentligen är precis lika viktig, och det är att konserten var riktigt bra. Jag hade höga förväntningar, men blev ändå positivt överraskad.
Om själva konserten: Så fort det släcktes ner och började låta så var det som om jag växte en decimeter. Jag var riktigt ivrig och förväntansfull och sträckte totalt på hela min kropp och stod på mina yttersta tåspetsar. Mitt ansikte fylldes av ett riktigt brett leende, som sedan höll sig kvar under i princip hela konserten. Medan de flesta skrek hur mycket som helst så log jag mest, så att jag fick ont i käkarna. Men visst skrek jag också vid vissa tillfällen. Jag och Elin skämtade efter konserten om hur vi liksom förvandlades till två 14-åringar. Ha ha!
Det häftiga "klotet" (så kallat "Tom's left egg"), som jag redan hade sett massor av bilder och videor på, visade sig. Elin visade mig att hon hade gåshud. Vi såg Gustav sitta inuti "klotet" och gitarristen Tom och basisten Georg kom ut på scenen, och jag kunde knappt förstå att jag hade dem framför mig. Ännu svårare var det att förstå att Bill strax efter uppenbarade sig på scenen. Det var riktigt roligt att höra hur Elin, efter att Bill hade sjungit några rader och gjort några rörelser, helt spontant och antagligen utan att ens hinna tänka, skrek till mig: "Fy fan, vad snygg han är!". Jag bara log, och höll med, så klart.
Som jag tidigare har skrivit i bloggen så är jag väldigt fäst vid Tokio Hotels låtar och deras texter. Men det finns många andra saker som känns viktiga att tycka om hos ett band och som jag tycker om hos Tokio Hotel. En av dessa saker är hur de rör sig, för sig och beter sig på scenen. Det är någonting som jag tänker väldigt mycket på varje gång som jag ser deras live-framträdanden. Det roliga är att de verkligen kändes ännu bättre i verkligheten. Det kändes samtidigt mysigt att kunna se och känna igen deras rörelsemönster som de redan hade när de var i 15-årsåldern och nykända, särskilt när det gäller Bill. Han rör sig på ett väldigt speciellt sätt på scenen och jag gillar det verkligen. Samtidigt är hans rörelser mognare och sexigare idag än vad de var när han var 15 år gammal. Han känns förresten också väldigt energisk. Samspelet mellan killarna var också bra. Jag gillar hur Bill följde efter Tom, hur tvillingarna sedan sjöng mot varandra och hur Tom avslutade med en liten spark mot Bill under delen "We climb the mountains, walk the deserts for our love. Let's make a pact tonight, so we can feel this pain of love forever!" i låten "Pain of love". Det var också roligt att i verkligheten få se "klassikern" där Bill sjunger "I promise you right now I'll never let you down" mot Tom under låten "Ready! Set! Go!". Han sjöng också någonting mot Georg som jag tyckte var gulligt och reagerade på. Jag minns dock inte vad det var. Men i vilket fall som helst så var samspelet hela tiden bra.
Själva framförandet av låtarna var också en positiv överraskning. Det är så mysigt när man har förväntat sig att allt ska vara riktigt bra och det visar sig vara bättre än så. De hade ändrat någon låt lite och någon låt mer. De hade ett mycket snyggare avslut på "Screamin'" live än vad de har i studioversionen och jag gillar verkligen hur de fick in en bit av "Monsoon" inne i "Sceamin'", även om jag verkligen gillar hur "Screamin'" egentligen låter på det stället. Variation är roligt. "Humanoid", som är min favoritlåt från "Humanoid"-albumen och en av mina fem favoritlåtar från Tokio Hotel hittills, var den enda låten som de körde på tyska, och jag tycker ju bäst om den tyska versionen av den låten. Jag tycker ju i och för sig bäst om de tyska versionerna av de flesta av deras låtar... I alla fall så valde de att köra den låten, som i vanligt fall är en väldigt kraftfull låt, akustiskt. Det var intressant och oväntat. De förkortade den något också, vilket i och för sig var lite tråkigt, men framträdandet var väldigt fint och känslosamt och låten har en väldigt vacker melodi som berör mig väldigt mycket och jag är också väldigt fäst vid låtens text. Mina ögon var helt fyllda av tårar, och jag tror faktiskt att någon tår rann över, då de spelade den låten.
Bill sjöng riktigt bra också. Om jag ska vara ärlig så tycker jag egentligen inte att han verkar vara superbt bra teknikmässigt. Visst, han är bättre än många andra, men han är också sämre än många andra. Han känns lite ojämn. Ibland sjunger han perfekt och ibland kan han låta surt. Men han är duktig och han verkar hela tiden bli duktigare. Efter att ha hört honom klara av både höga falsetter och djupa nedgångar så kan jag inte klaga, och det fanns inte heller någonting i hans sång att från min sida klaga på under konserten i Globen. Den lät väldigt bra och jag njöt verkligen av den. Sedan måste jag också påpeka att jag tycker väldigt mycket om hans röst i sig, och jag tycker att det är det viktigaste. Om man inte gillar en sångares röst i sig så spelar det ingen roll alls vad han kan göra med rösten. Bills röst är jag väldigt fäst vid och jag tycker verkligen om att höra honom sjunga (och jag tycker om att höra honom prata) och jag vill verkligen inte få er att tro någonting annat. Jag har ju i och för sig redan tidigare i bloggen nämnt att jag gillar Bills röst mycket och att jag tycker att han sjunger väldigt bra. Jag tror faktiskt att det gick rysningar genom min kropp under nästan hela "Pain of love", tack vare Bills sång.
Jag måste också påpeka Bills outfits. Jag tycker att Bill är som allra snyggast i vanliga (tighta eller mindre tighta) jeans och vanlig halvtight t-shirt eller tröja. Men samtidigt tycker jag att han klär i nästan precis allt och det han hade på sig på konserten var riktigt häftigt och ännu snyggare i verkligheten än på bild. Hela Bill var ännu snyggare i verkligheten. Alla fyra killarna var snyggare i verkligheten.
Angående alla specialeffekter och den häftiga scenen så kan jag säga att de var riktigt häftiga och roliga. Men de var endast som en bonus till det hela. Jag hade absolut inte tyckt att konserten var sämre på något sätt om den bara hade bestått av killarna, deras instrument och deras låtar på en "vanlig, tråkig scen".
Vad hade kunnat varit bättre? Det var tråkigt att de endast körde en låt på tyska. Jag kände på en gång hur det blev en helt annan stämning så fort Bill började att sjunga på sitt modersmål och allt kändes helt plötsligt så mycket vackrare då. De tyska texterna känns också i stort sett mycket mer meningsfulla och är i stort sett mycket bättre skrivna än de engelska texterna. Jag hade inte velat ha alla låtar på tyska, men jag hade velat ha fler än en. Konserten hade också kunnat få vara lite längre. Den var inte kort, men den hade kunnat varit längre. De hade gärna fått klämma in ett par till gamla låtar. Sedan kan ju så klart det mesta som redan är riktigt bra bli ännu bättre.
Bästa numret: Pain of love
It was wonderful! Faktumet att konserten var riktigt bra sammanslaget med det faktum att jag äntligen faktiskt har fått se bandet live har varit svårt att smälta.
Jag vill inte verka vara ett blint fan som hyllar konserten totalt utan ett kritiskt öga. För det är jag inte. Samtidigt är det antagligen så att jag till viss del gillar precis samma saker hos Tokio Hotel som vissa andra avskyr. Men jag tänker i alla fall inte leta efter fel som inte finns för att verka mer "trovärdig", när jag faktiskt tycker att konserten var riktigt bra.
Jag brukar faktiskt tidigare ha fått till några eller åtminstone någon riktigt bra bild då jag har varit på konserter. Under denna konsert togs dock endast 21 bilder med min kamera, varav Elin knäppte någon eller några stycken av, och de flesta av alla bilderna blev riktigt dåliga. Men jag ville verkligen inte alls fokusera på att försöka få till bra bilder. Jag ville bara njuta av konserten.
© Erica Lundberg - 2010
Today...
Hejsan och god morgon! Klockan är inte mycket och jag är ändå vaken och uppe. Idag ska jag ut på äventyr tillsammans med Elin. Några av er som läser detta vet antagligen vad för sorts äventyr det är som jag ska ut på. För er som inte vet vad det är för äventyr som jag svamlar om så kommer jag att berätta om det i bloggen om någon dag eller om några dagar. Jag är i alla fall väldigt nervös och förväntansfull och hoppas verkligen att allt kommer att gå bra. Vi hörs! Ha det fint så länge! Puss!
(Wow! Jag skrev "Puss!" i ett inlägg. Det är väldigt typiskt mig... Ironi.)
(Wow! Jag skrev "Puss!" i ett inlägg. Det är väldigt typiskt mig... Ironi.)