Big Bang
Hm... Här kan jag faktiskt också slänga in några direktcitat från mitt favorittelevisionsprogram (och jag älskar att skriva "television" istället för "TV" eller "teve") "Boston Tea Party" (ur säsong 1, avsnit 7, som handlar om framtiden och rymden) (och igen så vill jag be om ursäkt för de grammatiska felen, men tycker att det känns bättre att direktcitera än att skriva om det de säger till ett mer passande skriftspråk):
Patrik Norqvist: "Till att börja med så fanns det ingenting före Big Bang."
Fredrik Wikingsson: "Vadå 'ingenting'? Vad är 'ingenting' i det fallet?"
PN: "Tid fanns inte."
FW: "Nehe."
Filip Hammar: "Ställ inte så mycket frågor nu!"
PN: "Om vi tänker oss universum, det observerbara universum, som vi kan se nu. Det är ungefär lika många stjärnor som det finns sandkorn på Jorden. Alla de stjärnorna var ihoptryckta i en enda liten prick, en prick som är hur liten som helst, och runt den pricken fanns då ingenting, inte ens tomrum. Och det är lite tungt, just det där sista tillägget; inte ens tomrum. Den där pricken; that's it!"
Filip och Fredrik viker sig av skratt och utropar båda: "That's it!"
PN: "Precis! Och sedan smäller den där, och normalt sett när man tänker sig att man smäller en rejäl smäll, då är det som att materia flyger ut i rummet. Men det är det inte här, utan vad som händer när det smäller, det är då rummet som flyger ut i ingenting, och det är det rummet som vi nu befinner oss i. Det var väl begripligt?"
Jag förstår precis vad det är som Patrik sa där och jag tar till mig av det.
Men det känns samtidigt oerhört svårt att verkligen begripa att hela vårt universum, som känns obegripligt stort, en gång i tiden har varit endast en liten, liten prick, utan någonting (inte ens tomrum) omkring sig, och att tid inte ens existerade då.
Rummet expanderade ut i ingenting... Jaha ja...
Men hur svår Big Bang-teorin än känns när jag tänker på den så tycker jag att den känns mycket lättare att begripa än vissa religiösa skapelseteorier som jag har hört talas om...
Big Bang-teorin har alltid varit en självklar teori för mig. Den har inte ens varit en teori, utan en självklarhet.
Just nu kan jag inte riktigt begripa varför.
Tror det är för att jag förkastade alla andra teorier och helt enkelt bestämde mig för att det var Big Bang som hände.
Shit, nu fick jag lite känslan jag fick när jag kom underfund med att jag faktiskt inte vet vad som händer när man dör, efter att jag hade bestämt mig för reinkarnation. Efter en replik som råkade komma på den påslagna tv:n: "Vi lever bara en gång".
Vi är så små i det stora hela och vi VET ingenting egentligen.
(Nu menade jag alltså att min reinkarnations-teori smulades sönder efter repliken på tv:n.)
Ibland kan vissa saker vara så stora eller så små att det blir svårt att greppa. Då är det en fördel att vara öppen för alla möjligheter, även om dom verkar svåra att förankra i något bekant och konkret. Och vissa saker är jag rädd man bara måste acceptera.
Intressant att veta det är himlakropparnas rörelse som är det som definierar tid. Skulle dom stanna skulle tiden också göra det.
Man skulle ha blivit astronom...