"Philosopher girl in a philosopher world"

Det händer ibland att jag kommer med lite "vanligt prat" här i bloggen, men det händer inte särskilt ofta. Jag känner dock för att komma med lite sådant idag...

Idag har jag varit i skolan hela första delen av dagen. Jag måste säga att jag inte var särskilt glad över att behöva bege mig dit imorse. När jag begav mig ut i snön runt 09.30 så måste jag säga att det kändes väldigt lockande att krypa ner i sängen igen och somna om till en bra film. Men jag ska ju vara glad över att det inte händer särskilt ofta att jag måste vara i skolan på söndagar. Eller jag kanske ska säga att jag ska vara glad över att jag hittills inte har behövt vara i skolan på söndagar särskilt ofta? Jag kan inte förutspå framtiden...

Men så här i efterhand så känns det bra att vi hann få en del gjort idag, även om vi nog hade varit mer effektiva om vi inte hade varit så pass "söndagsflummiga" som vi var idag, men å andra sidan så är det mycket roligare att plugga om man får skratta mycket emellanåt.

Jag är förresten väldigt fascinerad över hur mycket snö det är här utanför just nu. Det är häftigt och mysigt, men jag måste säga att det är väldigt tråkigt med allt trubbel som alla denna snö ställer till, som till exempel alla problem med SJ:s trafik.

Det finns galet många människor som jag beundrar och inspireras av.

Jag måste säga att jag egentligen skriver blogginlägg om sådana personer alldeles för sällan. Jag tror att det till viss del har att göra med att jag varje gång som jag skriver om en person som jag beundrar får dåligt samvete över alla som jag beundrar lika mycket, men inte har hunnit skriva om. Jag vet att det är väldigt märkligt att tänka så, eftersom det ju är bättre att hylla endast en person än att inte hylla någon. Men jag känner ofta på liknande vis när jag ska blogga i huvud taget. Det finns ibland så många saker som jag vill skriva om att jag inte skriver om någonting, fast jag vet att det ju är mycket bättre att skriva om en av dessa saker än att inte skriva om någon av dem.

Detta inlägg skriver jag i alla fall som en slags hyllning till alla människor som jag beundrar och inspireras av. Ingen nämns och ingen glöms.

Sedan tycker jag att det i detta tillfälle inte spelar någon roll att jag inte skriver ut vilka personer detta inlägg egentligen handlar om. Det viktiga är att jag inuti mitt eget hjärta vet vilka jag menar. Det jag kan berätta är att jag tänker på både människor som jag aldrig har träffat (till exempel celebrities) och människor som jag ofta har omkring mig. Man kan ju beundra människor på många olika sätt...

Nyss kunde jag verkligen inte bestämma mig för vad jag skulle blogga om. Då bestämde jag mig för att, hos mina väldigt märkligt sorterade (eller egentligen till störst del osorterade bilder), utgå från bildernas och mapparnas bokstavsordning och sedan välja den sjunde mappen, för att sedan välja den sjunde mappen i den mappen och för att till sist kunna välja ut den sjunde bilden i den mappen. Som jag tidigare har skrivit så är nummer 7 mitt favoritnummer (fast jag måste säga att jag själv finner det väldigt töntigt att jag har ett sådant)... Den utvalda bilden var denna ganska abstrakta bild (som är en sned bild på min påslagna DVD-spelare):



Väldigt random på många sätt. Jag knäppte till exempel detta kort för att testa en sak på min kamera och jag vet inte varför jag sparade det...

© Erica Lundberg - 2010

Jag kan dock erkänna att jag skulle ha låtit bli att publicera bilden om det hade kommit upp en riktigt tråkig bild. Jag är ganska feg av mig ibland... Ha ha! Bilden ovan finner jag dock ganska häftig och jag gillar dess färger.

Fridfullhet och musik och två bilder som bland många andra andra pryder min vägg och två halsband samt ett träd som jag har fotograferat "hur många gånger som helst".



Fridfullhet



Musik



En bild som pryder min vägg.



En till bild som pryder min vägg samt två halsband.



Ett träd som jag har fotograferat "hur många gånger som helst".

Alla bilder är tagna med en analog systemkamera och framkallade av mig.

© Erica Lundberg - 2007

I hope and I feel and I believe and sometimes I want to jump into the abyss to feel weightless and heavy at the same time. I do not think I can fly, but if I jump down a hole without bottom, maybe I can be fooled to believe that I'm flying, although I'm only falling...

Resultaten av tristess och försök till att underhålla mig själv kan till exempel se ut så här:









© Erica Lundberg - 2010

Ibland önskar jag att jag hade lite mer av sådant där "jag skiter i vilket"-tänk i mig. Samtidigt är jag väldigt nöjd med att vara den jag är. Det vill säga en person som bryr sig mycket om det mesta, funderar mycket kring det mesta och väldigt lätt oroar mig och väldigt lätt blir stressad. Men jag måste erkänna att jag känner att det ibland skulle kännas lättande och skönt att totalt kunna strunta ordentligt i saker och ting och inte tänka så mycket. Men jag tror att det är på sådant sätt att de flesta av våra egenskaper och personlighetsdrag har både fördelar och nackdelar i sig. Det är bara att ta emot och acceptera det och försöka att göra det bästa av vem man är.

En av mina kära kusiner berättade en gång om en tanke som han hade. Han berättade att han ibland kunde fundera över möjligheten att allt som han ser och känner omkring sig egentligen inte existerar, utan endast är någonting som han undermedvetet själv hittar på. Jag vet ju att det inte riktigt är sant, då jag vet att jag själv är en egen person, med tankar och känslor. Men min kusins tanke kan likväl gå vidare till mig. Hur vet jag att allt omkring mig existerar? Det skulle ju kunna vara så att allt omkring mig endast är saker som jag undermedvetet hittar på. Då kan man ju undra varför min kusin då gick omkring med den tanken. Men det kan man ju förklara så pass enkelt som att det är jag själv som undermedvetet har hittat på att han ska berätta för mig om den tanken.

I sådant fall så skulle jag liksom leva i en dröm och jag skulle inte ha någon aning om vad verkligheten är. Jag har ju i och för sig aldrig påstått mig veta vad verkligheten är. Kan man veta det? Jag ser ju bara den verklighet som ser verklig ut för mig.

Förresten, har ni någon gång drömt att ni har drömt? Tänk om det egentligen finns en lång kedja där våra liv endast är drömmar i någonting annat. Tänk om vi drömmer att vi drömmer att vi drömmer etcetera i en lång kedja!

Nu tror jag absolut inte att saker och ting faktiskt är på något av de vis som jag ovan har skrivit om, utan min tro på att det tvärtom inte är på något av dessa vis är större. Men jag finner det viktigt att ifrågasätta. Kan vi veta vad verkligheten är?

Jag tycker i alla fall att man inte ska blunda för möjligheter.

Jag vet faktiskt inte vad det är för "fel" på mig idag. Vad jag än gör så tar det cirka tio gånger (om man nu ska överdriva lite) längre att göra än vad det egentligen borde göra. Det kanske beror på att det är söndag. Or not. Jag börjar i alla fall nästan att bli lite irriterad på mig själv. Jag kanske bör ta ett hårt grepp i min krage och snabbt dra  mig uppåt.

Ibland kan det vara roligt att sitta och "titta tillbaks" i min blogg och läsa mina gamla inlägg. Mina tankar brukar då vara ungefär en blandning av: "Oj! Det där kom verkligen ut på ett annat sätt än vad som var meningen", "Oj! Där var min svenska verkligen inte bra", "Jag har verkligen förändrats och ändrat åsikter sedan jag skrev det där", "Det där var verkligen klockrent och beskriver precis vad jag fortfarande känner" och "Jag är väldigt nöjd med sättet som jag använder mig av det svenska språket på i denna text".

Just på grund av dessa tankar så känns det väldigt roligt att jag har denna blogg och som att jag känner att jag vill ha den kvar för att kunna titta tillbaks på den senare i livet.

Repris, fast i större versioner:





© Erica Lundberg - 2010

Jag har varit otroligt dålig på att se på film den senaste tiden, fast jag tycker väldigt mycket om att se på film. Jag skriver heller inte särskilt ofta om film i min blogg, så nu tänkte jag (utan någon ordning och utan motivering eftersom det kommer ta väldigt lång tid om jag ska motivera alla filmer) ge er 20 stycken filmer som jag tycker väldigt mycket om.

- Finding Neverland
- Titanic
- The Butterfly Effect
- Vanilla Sky
- Matrix
- Edward Scissorhands
- Catch me if you can
- The Prestige
- Running on empty
- Atonement
- District 9
- The Pianist
- Ed Wood
- East of Eden
- Walk the line
- Fight Club
- Moulin Rouge
- The Machinist
- The Jacket
- The Village

Jag vill inte säga att detta är just mina 20 favoritfilmer, utan det finns säkert filmer som jag tycker mer om, men som jag i detta inlägg har missat...

Sedan vill jag också påpeka att jag, vilket jag tidigare har nämnt, också tycker väldigt mycket om alla Harry Potter-filmer som hittills har släppts och många av de tecknade Disney-klassikerna.

I ett avsnitt (avsnitt 7, säsong 1, närmare bestämt) av mitt favorittelevisionsprogram "Boston Tea Party", som handlar om framtiden och rymden så säger fysikern Patrik Norqvist någonting som förtrollar mig lika mycket varje gång som jag hör det. Med mina dåliga kunskaper kring detta ämne så kan jag inte vara helt säker på att det som Patrik säger är sant. Men för min del så spelar det inte en väldigt stor roll huruvida detta uttalande stämmer helt eller ej, utan jag tycker att det är väldigt fascinerande i vilket fall som helst. Här direktciterar jag Patrik (och ber om ursäkt för de grammatiska felen, då jag i detta fall tycker att det känns bättre att direktcitera än att ändra om hans språk till ett mer passande skriftspråk):

"Jag tänkte försöka att prata om oändligheten, och det är ett rätt fascinerande ämne, för att allt tyder nu på att universum är oändligt stort och för att förstå lite grann vad oändligheten är så tänkte jag ge ett litet exempel här. Det finns då oändligt många stjärnor, är man nästan säker på, och vid en liten del av dem finns det 'Jorden'-lika planeter. En liten del av oändligheten är fortfarande oändlig, och på en liten, liten, väldigt, väldigt liten andel av dem tror man att det kan uppstå människolikt liv. Men fortfarande en väldigt, väldigt liten del av oändligheten är fortfarande oändlig. Så det finns oändligt många planeter med många människor som ser ut som oss. Sannolikheten då att de ska prata svenska på precis samma sätt som oss och i det här ögonblicket hålla på att spela in ett 'Boston Tea Party' med en superfemma som ser ut precis som oss, med programledare precis som er, det är en fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt liten sannolikhet. Men även det gånger oändligheten blir oändligheten. Så i just det här ögonblicket så spelas det in, i universum, oändligt många 'Boston Tea Party' där en fysiker i det här ögonblicket håller på att förvirra publiken med precis det här."

Varpå Filip Hammar frågar: "Pågår det ett annat 'Boston Tea Party' någon annanstans då, där allting sker exakt likadant, med den enda skillnaden att en av böckerna bara har bytt plats med varandra?" och Patrik svarar: "Exakt! Så att alla tänkbara möjligheter utspelar sig just nu. Så att en som ser ut precis som er sitter i superfemman just nu..."

För att förkorta det hela så uppfattar jag det som att Patrik menade att sannolikheten för att oändligt många "Boston Tea Party" med en fysiker som berättade om precis samma sak som han berättade om spelades in just då är oändlig. Sannolikheten för att oändligt många versioner av mig sitter och bloggar om just detta vid detta tillfälle är alltså, enligt Patrik, oändlig.

Det behöver ju inte betyda att det faktiskt finns oändligt många (eller någon annan version i huvud taget) versioner av mig som sitter och bloggar om just detta vid detta tillfälle. Jag tror inte att det finns någon mer version av mig, som just nu gör detsamma som mig. Men det är till stor del tanken på den oändliga sannolikheten och tanken på att vad du än multiplicerar med oändligheten ger resultatet oändligheten som jag fascineras av. Som sagt så spelar det ingen roll om allt det som Patrik sa stämmer eller ej, utan jag finner bara tanken på det hela väldigt fascinerande. Tankar kring oändligheten fascinerar.

Jag måste även (för att vara lite lustig av mig) påpeka att jag också finner det lite lustigt att Filip, som jag också måste påpeka att jag tycker verkar vara en smart och begåvad person och som jag i alla fall beundrar mycket, säger: "...med den enda skillnaden att en av böckerna har bytt plats med varandra...". Hur kan en bok byta plats "med varandra"? He he..

Men jag själv kan antagligen begå misstag mycket större än så när jag uttrycker mig muntligt och spontant...

Ibland lyssnar jag väldigt intensivt på texterna i de låtar som jag lyssnar på. Ibland glömmer jag bort dem totalt och koncentrerar mig endast på musiken. Det finns i alla fall oerhört många vackra sångtexter ute i världen.

"What about flowering fields?
Is there a time?
What about all the dreams
that you said was yours and mine?
Did you ever stop to notice
all the children dead from war?
Did you ever stop to notice
the crying Earth the weeping shores?

I used to dream.
I used to glance beyond the stars.
Now I don't know where we are,
although I know we've drifted far."

Michael Jackson - Earth song

"Saw Cinderella in a party dress,
but she was looking for a nightgown.
I saw the devil wrapping up his hands.
He's getting ready for the showdown.
I saw the minute that I turned away.
I got my money in a pawn tonight."

The Killers - A dustland fairytale

„Die Straßen leer.
Ich dreh' mich um, die Nacht hat mich verloren.
Ein kalter Wind.
Die Welt erstarrt, die Sonne ist erfroren.
...
Wir müssen nur noch 1 000 Meere weit,
durch 1 000 dunkle Jahre ohne Zeit.
1 000 Sterne zieh'n vorbei.
Wir müssen nur noch 1 000 Meere weit,
noch 1 000-mal durch die Unendlichkeit.
Dann sind wir endlich frei."

Tokio Hotel - 1 000 Meere

Till exempel så är det så att en av anledningarna till att jag har fastnat så pass mycket för Tokio Hotels låtar som jag har gjort är att jag har fastnat väldigt mycket för många av deras låttexter (även om det var deras musik och melodier tillsammans med sångarens röst som jag föll för först).

Mitt bloggande kan ju ibland vara lite oregelbundet och de senaste dagarna har mina besök vid datorer varit ganska snabba och därför har jag inte hunnit blogga någonting.

Snart kanske jag slänger ur mig en bomb bestående av massor av inlägg. Ni får se... Vi får se... Hi hi...

Ha det tjusigt!