"Da draußen ziehen die schwarzen Wolken auf..."
En sommardag i juli:
© Erica Lundberg - 2010
("Da draußen ziehen die schwarzen Wolken auf...")
© Erica Lundberg - 2010
("Da draußen ziehen die schwarzen Wolken auf...")
Det är lugnt...
Det är lugnt... Jag har ju hela livet på mig...
Det är lugnt... Jag har ju ett helt år på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel månad på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel vecka på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel dag på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel timme på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel minut på mig...
Det är lugnt...
Även långa stunder har sina slut och tiden är relativ.
Den sista sekunden på en minut kan kännas vemodig och förvirrande, liksom den sista timmen på en dag, liksom den sista dagen på en vecka, liksom den sista veckan på en månad osv...
Det är lugnt... Jag har ju ett helt år på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel månad på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel vecka på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel dag på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel timme på mig...
Det är lugnt... Jag har ju en hel minut på mig...
Det är lugnt...
Även långa stunder har sina slut och tiden är relativ.
Den sista sekunden på en minut kan kännas vemodig och förvirrande, liksom den sista timmen på en dag, liksom den sista dagen på en vecka, liksom den sista veckan på en månad osv...
Ironi.
"Wow!" eller "Oj!" eller vad jag nu ska säga... Bloggandet under denna sommar blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att jag skulle blogga mycket mer än vanligt under år 2010:s sommar. Men istället gav jag knappt ifrån mig några inlägg alls (25 st mellan sista skolettappen och denna dag räknar jag dem till). Det är tråkigt att jag har publicerat så pass lite som jag har, men jag tänker inte tycka att det är varken synd eller bra eller någonting. Det är som det är...
Det har i alla fall absolut inte varit så att jag inte har haft någonting att säga. Jag har oftast massor av saker att säga (i alla fall om man räknar med alla saker jag har att säga som kan räknas som "onödiga", vilket säkert är cirka nio tiondelar av allt jag säger... hi hi...). Att jag har bloggat så pass lite som jag har gjort har mest handlat om att jag inte riktigt har orkat sätta mig ner framför datorn och ordna upp vad jag vill ha sagt och prioritera vad som har varit viktigast att säga. "...har jag så mycket att säga att jag inte har någon aning om var jag ska börja..." som jag tidigare skrev här i bloggen.
Nu är jag tillbaks i Linköping igen (jag skjutsades hit i lördags), vilket känns väldigt tomt, men också skönt. Jag kommer absolut att sakna alla "hemifrån Avesta", likt jag har saknat staden Linköping, min lägenhet, Linköpings Universitet och människor härifrån. På måndag startar nästa kurs, Beskattningsrätt (15 HP), och jag är väldigt nervös, men också förväntansfull.
Idag är jag faktiskt verkligen på humör för att ta tag i bloggen och "bombardera" den med inlägg. Men idag har jag absolut inte tid till det. Det kallar jag ironiskt.
Det har i alla fall absolut inte varit så att jag inte har haft någonting att säga. Jag har oftast massor av saker att säga (i alla fall om man räknar med alla saker jag har att säga som kan räknas som "onödiga", vilket säkert är cirka nio tiondelar av allt jag säger... hi hi...). Att jag har bloggat så pass lite som jag har gjort har mest handlat om att jag inte riktigt har orkat sätta mig ner framför datorn och ordna upp vad jag vill ha sagt och prioritera vad som har varit viktigast att säga. "...har jag så mycket att säga att jag inte har någon aning om var jag ska börja..." som jag tidigare skrev här i bloggen.
Nu är jag tillbaks i Linköping igen (jag skjutsades hit i lördags), vilket känns väldigt tomt, men också skönt. Jag kommer absolut att sakna alla "hemifrån Avesta", likt jag har saknat staden Linköping, min lägenhet, Linköpings Universitet och människor härifrån. På måndag startar nästa kurs, Beskattningsrätt (15 HP), och jag är väldigt nervös, men också förväntansfull.
Idag är jag faktiskt verkligen på humör för att ta tag i bloggen och "bombardera" den med inlägg. Men idag har jag absolut inte tid till det. Det kallar jag ironiskt.
Sparkeling...
Här kommer en sådan där text som "bara skrevs ner", utan några närmare tankar eller funderingar. Jag vet knappt vad den betyder. Kanske den inte betyder någonting... Kanske den endast består av "innehållslöst trams"...
Det jag vet är att jag alltid hoppas och att jag ser tindrande stjärnor i mörkret. Jag ser en saga fylld av hopp och, av ett mjukt glitterpuder, glittrande stigar. Jag ser sagans mörka palats och dess stigar fyllda av krossat glas. Det är i denna mörka natt lätt att blanda ihop glasstigarna med stigarna fyllda av det mjuka glitterpudret, då de alla stigarna ser ut att glittra lika vackert.
Hur vet hon vilken stig hon ska välja? Kanske stigarna av krossat glas leder fram till någonting bättre, även om de smärtar under hennes fötter. Kanske det mörka palatset är en alldeles utmärkt plats att befinna sig på, även om det till sitt yttre kan verka skrämmande.
Det viktigaste är att hon inte glömmer bort vem hon är, och därför väljer hon den stig som hennes magkänsla säger åt henne att ta. Hon har ett hjärta och en själ. Hon bär på massor av känslor och funderingar, och hon hoppas och hon ser tindrande stjärnor i mörkret...
Det jag vet är att jag alltid hoppas och att jag ser tindrande stjärnor i mörkret. Jag ser en saga fylld av hopp och, av ett mjukt glitterpuder, glittrande stigar. Jag ser sagans mörka palats och dess stigar fyllda av krossat glas. Det är i denna mörka natt lätt att blanda ihop glasstigarna med stigarna fyllda av det mjuka glitterpudret, då de alla stigarna ser ut att glittra lika vackert.
Hur vet hon vilken stig hon ska välja? Kanske stigarna av krossat glas leder fram till någonting bättre, även om de smärtar under hennes fötter. Kanske det mörka palatset är en alldeles utmärkt plats att befinna sig på, även om det till sitt yttre kan verka skrämmande.
Det viktigaste är att hon inte glömmer bort vem hon är, och därför väljer hon den stig som hennes magkänsla säger åt henne att ta. Hon har ett hjärta och en själ. Hon bär på massor av känslor och funderingar, och hon hoppas och hon ser tindrande stjärnor i mörkret...
Mobilkamera
Min mobilkamera är inte det mest ultimata fotoverktyget, men den är bättre än ingen kamera alls. Dessa bilder tog jag i fönstret hemma hos min lillasyster och hennes pojkvän, där deras taklampa fick agera "måne".
© Erica Lundberg - 2010
© Erica Lundberg - 2010
Ännu fler efterskottsgratulationer!
Det är inte endast min kära lillasyster Elin och min käre kusin Anton som nyligen har fyllt år, utan i förrgår (tisdagen den 3/8 2010) så fyllde min käre lillebror Oscar 16 år. När jag ändå håller på så kan han också få ett gratulationsinlägg i denna blogg. Grattis på dig, din lilla sötnos! Jag älskar dig!
Det är ju dock synd att du aldrig kan bete dig som en "normal" människa... Hi hi... Nej, när jag tänker efter så är det tur att du aldrig kan bete dig som en "normal" människa. Du är ju inte "normal"...
Fotografier: © Erica Lundberg
Det är ju dock synd att du aldrig kan bete dig som en "normal" människa... Hi hi... Nej, när jag tänker efter så är det tur att du aldrig kan bete dig som en "normal" människa. Du är ju inte "normal"...
Fotografier: © Erica Lundberg
Efterskottsgratulationer!
I lördags (31/7 2010) blev min kära lillasyster myndig. Jag har redan gett henne några stycken grattis, men jag tycker att hon är värd ett grattis i denna blogg också.
Nu är vi båda vuxna, Elin. Hi hi! Jag älskar dig, syster!
Förresten så ska du få din burk målarfärg så snart som möjligt. Jag önskar att du hade fått den tidigare, men "universum" agerar tydligen inte alltid som man själv vill att det ska agera...
Elin (a.k.a. Elynn eller Häliin):
"Puss på att du är snygg och bäst!" som du (tillsammans med en "fulbild" på mig) skrev i din blogg när jag fyllde 21 år.
Som en bonus vill jag också gratulera vår älskade kusin Anton, som är född samma dag som Elin (Anton är född mindre än en timme tidigare än Elin) och som alltså också blev myndig i lördags.
Ni är ju världens sötaste "kusintvillingar" i alla fall:
Anton:
Fotografier: © Elin & Erica Lundberg (De två översta bilderna kommer från Elins blogg, men är sedan något omredigerade av mig...)
Nu är vi båda vuxna, Elin. Hi hi! Jag älskar dig, syster!
Förresten så ska du få din burk målarfärg så snart som möjligt. Jag önskar att du hade fått den tidigare, men "universum" agerar tydligen inte alltid som man själv vill att det ska agera...
Elin (a.k.a. Elynn eller Häliin):
"Puss på att du är snygg och bäst!" som du (tillsammans med en "fulbild" på mig) skrev i din blogg när jag fyllde 21 år.
Som en bonus vill jag också gratulera vår älskade kusin Anton, som är född samma dag som Elin (Anton är född mindre än en timme tidigare än Elin) och som alltså också blev myndig i lördags.
Ni är ju världens sötaste "kusintvillingar" i alla fall:
Anton:
Fotografier: © Elin & Erica Lundberg (De två översta bilderna kommer från Elins blogg, men är sedan något omredigerade av mig...)