"Philosopher girl in a philosopher world"

Remember to wonder!

Hm... Jag vaknade och var alldeles för rastlös för att somna om. Nu har jag fått ur mig massor av blogginlägg och känner mig väldigt trött. Så nu ska jag sova (och förhoppningsvis drömma någonting intressant)... Jag vet inte när jag hinner blogga igen. Kanske idag. Kanske om en vecka. I have no idea...

Good night!

Jag har ju skrivit lite om Big Bang, skapelsen, universum och dylikt i min blogg. Jag hittade nyss början till en berättelse som jag finner väldigt söt och som jag känner att jag vill dela med mig av till er. Av någon anledning så glömde jag bort berättelsen totalt och har aldrig känt att jag har velat fortsätta på den.

Jag skrev i alla fall denna början när jag var 16 år gammal (det vill säga år 2005). Min svenska var något sämre på den tiden än vad den är nu och jag tycker att berättelsens story är "totally sick", men just därför väldigt söt. Jag tror faktiskt absolut inte att jag skulle ha kommit på någonting liknande idag. Jag kallade i alla fall berättelsen helt enkelt för "The Story".

För länge, länge, länge sedan… Innan jorden, innan universum. Vad fanns då? Det är en fråga många har funderat på. Men inte jag. Jag vet. Vill du också veta?

Det var ungefär som tomma intet. Kan du föreställa dig det? Jag vet att det är svårt. Jag kan egentligen inte heller göra det. Men den dagen jag fick veta historien om… ja, vadå? Då fick jag i alla fall höra att det var ungefär som när du tömmer hjärnan och blundar. Knäpptyst måste det vara också. Du ser ingenting. Egentligen ser du inte ens ett mörker. Det finns ingenting där. Så vida du inte börjar framkalla egna bilder med hjärnan. Och det var lite av vad som hände. Intet började känna sig trött och svagt av att inte vara någonting. Så på något sätt började det att framkalla två fiskar. De var ungefär lika stora som din hand – och lila. De fiskarna hade känslor, precis som vi människor. Och Intet hade bestämt sig för att den dagen det inte orkade mer så skulle det komma en till liten fisk. Den fisken skulle ta makten över Allt.

De två lila fiskarna började i alla fall att bli bra vänner och till slut kära. Känslor var ju också någonting som Intet nyss hade kommit på. Men i alla fall, en dag så fick de en enda liten fisk. De döpte honom till Suairn. Och från och med den dagen Suairn föddes, hade han makten över allt. När han var två miljoner fyllda år (vilket inte är särskilt gammalt för en fisk som Suairn) så försvann hans föräldrar, bara sådär ”poff”. Det var Intet som hade tagit dem. Nu var det dags för Suairn att klara sig själv. Och inte var det så svårt. Det fanns ju ingenting, så det var ingenting han behövde. Men han hade det väldigt tråkigt. Han var ju helt ensam. Han började fantisera om ett universum och en värld. Han fantiserade om hur allting skulle kunna vara. Han kom på ett ord som han kallade för sömn, och en dag så somnade han.

Men han fantiserade i sömnen också. Utan att vara medveten om det – han drömde. Han drömde om hur saker och ting började existera, om hur allt pressades samman och började ta form. Han drömde om Big Bang, universum, Tellus, galaxer, stjärnor. Han fortsatte drömma i miljarder år. Huvudpunkten för hans dröm var faktiskt Tellus. Även om det fanns väldigt, väldigt mycket runt omkring.

Några ”planeter”, som han kallade dem, hade fått lite små djur och växter. Vissa t.o.m. björnar, vargar, rävar, fåglar, insekter m.m. Men det var Tellus, som var Suairns namn på planeten, som han satte fokus på. Han drömde om vulkaner, om lava, om hur växter och djur kom till liv. Han drömde om is-kometer som störtade och kom med vatten till Tellus. Det råkade bli lite mycket vatten, men sedan insåg Suairn att det enligt hans dröm var nödvändigt. Till slut drömde han sig själv till Tellus. Han drömde att han låg och sov längst ner på botten, i det djupaste havet på hela planeten. Han skulle inte vakna förrän den dagen någon hittade honom och väckte honom. Men den dagen skulle allt rasa samman. Universum, planeterna, djuren och växterna, varenda liten molekyl och bakterie. Han förstod nog nästan att det skulle dröja länge, länge. Och han hade det ju så skönt i sin dröm.

Nu hoppar vi framåt i tiden. Året var 2005. Suairns "ledare" på Tellus, s.k. människor, hade, alltså av Suairns hjälp, byggt upp någonting riktigt stort. Stora hus, flygplan, fabriker, bilar, datorer… Ja, du vet väl redan… Och det är dem vi ska inrikta oss på just nu. Vi glömmer bort att Suairn finns. Vi låtsas att det är hans människor som har skapat allt. För det är ju också det som de tror att de har gjort.

Alltså, året var 2005, enligt en viss tidsberäkning. De flesta på Tellus, även kallad Jorden räknade åren på ett särskilt sätt. Eftersom ett år kom en man vid namn Jesus till Tellus. Han var en väldigt speciell och kunnig man som kallade sig för Guds son och dog en plågsam död. Han tog på sig människornas synder och dog för dem. Men vem var Gud? Jo, det människorna trodde var härskaren över alltet. Gud var alltså endast Suairns verk.

Så människorna började räkna allting från den dagen då Jesus föddes, år noll, som nu alltså var för 2005 år sedan.

Jessica var sexton år gammal och gick första året på gymnasiet där hon studerade ekonomi. Hon var vild inombords och full av tankar och funderingar, särskilt över världen. Världen och dess existens.

...

Där slutade jag att skriva. Som ni kanske kan förstå så tog jag väldigt mycket inspiration från mig själv då jag skapade den där karaktären Jessica. Jag måste nog säga att jag blir lika förvånad över mig själv varje gång som jag läser denna text. Som jag skrev ovan så tycker jag att handlingen känns "totally sick", men just därför väldigt söt. Det faktumet att fiskarna var just lila får mig att skratta lika mycket varje gång som jag läser om det. Lustigt nog så har lila aldrig varit någon färg som jag verkligen har tyckt om.

Det känns förresten som att jag verkligen har hunnit förändrats på många sätt sedan jag skrev denna text, samtidigt som jag på många sätt inte har förändrats alls. Jag tror att det till stor del är därför som jag tycker om att läsa mina gamla texter, för att jag kan få en känsla av vad som har förändrats hos mig och vad som inte har förändrats.

Jag tänker ofta på livets upp- och nedgångar och det faktum att de antagligen måste finnas till. Det är som att både det onda och det goda i livet måste fluktuera. Många jämför livet med en berg- och dalbana, vilket jag också har gjort ett antal gånger.

Ibland kan jag dra paraleller mellan livets upp- och nedgångar och världens konjunkturfluktuationer.

Sedan kommer jag på att många människors upp- och nedgångar faktiskt påverkas direkt av konjunkturernas upp- och nedgångar. På något sätt så känns det lite läskigt...

Hm... Min lillasysters pojkvän (Vilgot Wolfgang von Blattheim a.k.a. Philip Bladlund) har hjärntvättat mig lite... Han har fått mig att inse att Coheed and Cambria har flera riktigt bra låtar, t.ex. dessa tre:

Welcome Home:



Hush:



Far:

Denna vecka har verkligen varit min vecka! Den har varit helt underbar! Not!

Det som står skrivet här under skrev jag imorse. Av någon anledning glömde jag bort att publicera det då. "Typiskt dig, Erica..." vet jag att en av mina kära vänner kommer att säga om hon läser detta. Jag kan vara lite (läs "väldigt") virrig ibland.

---

Nej, usch, jag vill inte gnälla. Jag hatar att gnälla. Ändå gnäller jag ibland. Saker och ting skulle kunna vara otroligt mycket värre, och jag har egentligen inte varit med om någonting allvarligt. Det är bara det att man lätt blir irriterad när i princip varje småsak krånglar i en hel vecka.

Jag tänkte först ge er några exempel, men då kände jag mig alldeles för gnällig.

Anledningen till att jag inte har bloggat på länge är att jag knappt har haft någon tid alls till att sätta mig ner och ta det lugnt den senaste tiden. När jag väl har haft tid till att göra det så har jag inte orkat blogga, utan hellre bara suttit helt stilla och glott in i en vägg. Okej, där överdrev jag lite...

Men det finns massor av saker som jag har velat blogga om och det finns massor av saker som jag vill blogga om. Det finns dock för lite tid för tillfället. Zeit läuft och ibland önskar jag verkligen att jag kunde stoppa tiden för en stund.

I fredags hade jag till exempel en till dugga (i Externredovisning B) och igår hade jag en till tenta (i Finansiell styrning) att skriva. Därför var jag tvungen att plugga... Men jag kan (utan ens en glimt av ironi) säga att jag hittills finner kursen Externredovisning B väldigt rolig. Det är positivt.

Imorgon börjar en ny vecka och jag ska verkligen försöka att se till att det blir en bra vecka.

Nu har jag skrivit av mig lite och ni har fått veta att jag fortfarande lever. Nu måste jag dock resa på mig och börja städa. Det ser nämligen ut som om min lägenhet har varit med om ett bombnedslag, och jag hatar att ha det stökigt hemma hos mig...

Förresten, minns ni låten "Heut' ist mein Tag" med Blümchen? När jag har en sådan där dag där allt krånglar så brukar jag tänka på den låten, fast liksom på ett ironiskt sätt...

Idag ska jag dock försöka att tänka på den utan att vara ironisk...

TAKE CARE!

---

Och nu när söndagen nästan är slut så måste jag säga att veckan slutade ganska bra ändå. Jag upptäckte dock ett par små missöden idag också, men det var ingenting att hänga upp sig på. He he... Jag hann dock i och för sig inte heller städa färdigt min lägenhet, men jag kom en bra bit på vägen. Imorgon väntar förhoppningsvis mer pluggande och mer städning. Jag hoppas att jag får en fin måndag och en fin vecka. Jag hoppas också att ni får en fin måndag och en fin vecka och jag hoppas att denna vecka har varit fin för er.

Like I wrote earlier; TAKE CARE!

Jag kom igår att tänka på att jag när jag var yngre för mig själv brukade beskriva ångest som känslan av att en råtta befann sig inuti min bröstkorg och åt av mitt bröst...

Nu har jag nyligen skrivit den andra duggan i kursen Externredovisning B. Jag har dock ingen aning om huruvida jag skrev bra eller dåligt. Hm...

En sak är jag dock säker på, och det är att det gick som det gick.

© Erica Lundberg

© Erica Lundberg

Ibland när jag har tråkigt så brukar jag sitta och kika igenom mina bilder och bli påmind om mina egna minnen... Nyss hittade jag bland annat några bilder från när vår klass, från gymnasieprogrammet IT Ekonom, som jag läste, under tredje gymnasieåret, var till Hamburg på studieresa och bland annat besökte ett H&M-lager. Det var ett stort projekt som räknades som en kurs och som vi blev betygsatta på utifrån bland annat vår planering av själva resan (ordning av sponsorer, ordning med besök hos H&M och Stora Enso, bokning av vandrarhem m.m) och de rapporter som vi var tvugna att skriva efter att vi hade kommit tillbaks. Det var väldigt roligt och intressant på många sätt. Särskilt när vi första kvällen skulle utforska staden och hamnade vid Reeperbahn.



H&M



H&M



Mönckebergstraße, inne i Hamburgs innerstad.

Fotografier: © Erica Lundberg - 2007

Det finns nästan alltid någon låt som sitter fast och snurrar runt inuti mitt huvud...

Ibland känner jag mig så pass ointelligent att jag till och med blir rädd för mig själv...

Hm...

Det är otroligt hur mycket vackert man kan hitta omkring sig, bara man öppnar ögonen och sina andra sinnen.

Ibland känns det som att precis allt innefattas i ett litet: "Hm..."

Snart cyklar jag till skolan för att skriva en dugga i kursen Externredovisning B. Den kursen är upplagd på så sätt att vi under fyra veckor har en dugga varje fredag. Dessa duggor är valfria att skriva. Om man klarar duggorna så har man också klarat kursen. Om man inte klarar duggorna så måste man klara en tenta för att klara kursen.

 

Jag vill verkligen klara duggorna, så jag är ganska (läs väldigt) nervös just nu. Håll tummarna för mig!

Jag tänkte faktiskt inte på att detta är en bild på Röda havet, då jag satt och experimenterade med bildens färger och råkade göra vattnet vinrött:



© Erica Lundberg - 2009

Det tråkigaste med lediga dagar är att de har sina slut...

Ibland sätter jag ner en penna mot ett papper eller mina fingrar mot några tangenter, och bara skriver, utan att i huvud taget tänka på eller bry mig om vad jag skriver. Det är nästan lite läskigt. Det känns nästan som att meningar formas av sig själva. Det är ofta väldigt osammanhängande och konstiga meningar, men det är fortfarande meningar. Jag tycker dock att det kan vara väldigt avslappnande att göra på så vis och jag har hört att jag inte är ensam om att bruka göra så. Här nedan ser ni i alla fall ett exempel på vilken sorts text som kan komma ur mig när jag skriver på det viset:

Någonstans finns en känsla som säger någonting.

Någonting har mig i sitt grepp och håller mig hårt.

Ingenting bör tas förgivet, men tendenserna säger någonting annat.

Ingenstans hörs vissa tankar, då vi väljer att inte tänka dem högt.

Vad är konsekvent över tiden?

Hur mycket kan jag förklara?

Hur mycket kan jag försöka att förklara?

När jag var yngre, det vill säga runt 13-14 år gammal, så brukade jag använda en del av min fritid till att utforma några slag av konstverk bestående av utsmetad bläck, ibland lite färg och vid något tillfälle lite glitter, på randigt papper. För några dagar sedan hittade jag några av dessa konstverk, liggande i ett skåp, och jag kom fram till att jag faktiskt är ganska stolt över dem. Därför bestämde jag mig för att scanna in dem och publicera dem här. Under ser ni några av dem. Fler kommer antagligen upp senare.













© Erica Lundberg

Har det hänt er också någon gång att ni har tagit på er en jacka och hittat pengar i fickan, som ni inte visste fanns där? Det har i alla fall hänt mig några gånger. Jag minns särskilt en gång då jag kände att en ficka var riktigt tung, för att när jag öppnade den hitta närmare 70 SEK i endast mynt, och det var inte bara tio-kronor...

För två veckor sedan idag testade jag en jacka som jag tycker väldigt mycket om, men som jag har glömt bort att använda. Jag tror faktiskt inte att jag har använt den på drygt två år...

Några veckor efter att jag hade flyttat till Linköping så upptäckte jag att ett par av mina favoritörhängen och ett vackert matchande halsband hade "försvunnit". Ännu någon vecka senare upptäckte jag att också en av mina ringar var borta.

Jag och min kära mor letade ordentligt efter dessa smycken, både i min lägenhet i Linköping, i lägenheten i Avesta och hemma hos mina föräldrar, men utan resultat.

Jag antar att ni nu förstår vart jag vill komma. I jackan hittade jag alltså, för två veckor sedan, smyckena som hade varit borta i över ett år. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad. Tyvärr så var det "bara" örhängena och halsbandet som låg i fickorna. Var ringen finns är fortfarande ett mysterium.

Jag klarar mig oerhört bra utan den ringen, likt jag klarade mig oerhört bra utan örhängena och halsbandet, men jag blir alltid väldigt glad när saker och ting dyker upp på oväntade sätt.

Örhängena och halsbandet:





Bilder: © Erica Lundberg - 2010

Tidigare i veckan köpte jag en ny mobiltelefon. Min gamla Siemens CL75, som jag nu har levt med i över fyra år, är nämligen totalt söndertrasad. Jag kommer att sakna den.

Vi hade till och med en photosession tillsammans en gång i tiden:









© Erica Lundberg - 2006

Den har nu bytts ut mot en svart Sony Ericsson Jalou F100i. Den är väldigt snygg i verkligheten, enligt mitt tycke!



Jag äger inte de två undre bilderna.

När jag publicerar bilder på mig själv eller på andra människor här i bloggen så väljer jag (om jag har tid och ork till att se efter ordentligt) att publicera de bästa bilderna, vilket kanske känns ganska självklart.

Men jag tycker att det är väldigt mysigt när människor kan bjuda på sig själva och jag älskar faktiskt att skratta åt mig själv. Därför tänker jag bjuda lite på mig själv och ge er några inte alltför smickrande bilder på mig.

Det var dock oerhört svårt att hitta några sådana och jag var tvungen att leta väldigt länge. Hrm! Ni ska bara veta hur otroligt mycket jag ljög där. Jag hittade nämligen väldigt snabbt många fula bilder på mig själv... Här har ni några exempel:



Till vänster: Ihopmosat öga. Till höger: En min som jag ofta får till då någon fotograferar mig utan att jag är beredd.



Till vänster: Har blivit lite av en klassiker hos mig och mina nära och mina kära och är enligt mig en av de fulaste bilderna på mig någonsin. Bandet som jag har i pannan sitter där på grund av att vi strax skulle spela Galenpanna och ja, jag var faktiskt helt nykter då bilden togs, även om det inte ser så ut. Bilden är dock ännu fulare i färg. Till höger: Jag ser väldigt glad och engagerad ut.



Till vänster: Har också blivit lite av en klassiker hos mig och mina nära. Den fula minen var helt omedveten. Till höger: Vackra löständer från en Kalle Anka & co.-tidning, röda ögon och en ung Erica i ett nötskal.



Till vänster: Me making fun of myself in front of the camera. Till höger: Snygg grimas i Egypten.

Fast jag finner dessa bilder fula så finner jag samtidigt de flesta av dem också vackra, då de ger mig vackra minnen. Sedan måste jag bara avsluta med att påpeka att skönhet ju faktiskt är subjektiv, åtminstone till en stor del.

Bilder: © Erica Lundberg (om någon nu mot förmodan skulle vilja sno dem...)