31 oktober
Spiders and skulls:
Bilder: © Erica Lundberg - 2009
Bilder: © Erica Lundberg - 2009
Det här med drömmar...
Inatt drömde jag att jag fick en telefonräkning på 30 000 000 SEK! Jag var i drömmen helt säker på att ett misstag hade skett, jag hade knappast kunnat ringa för 30 miljoner kronor, men jag blev ändå väldigt orolig. Det roligaste är att vad jag aldrig upptäckte eller tänkte på i drömmen är att jag i verkligheten inte ens får telefonräkningar eftersom jag endast använder mig av min mobiltelefon med Parlino kontantkort...
Teleportering
Ibland brukar jag fundera på hur mycket enklare livet skulle vara om jag kunde teleportera mig. Att ta sig mellan ställen kostar mycket pengar och väldigt mycket värdefull tid. Om jag kunde teleportera mig så kunde jag ta mig till ställen över hela jorden på nolltid. Och jag skulle kunna besöka ställen långt, långt härifrån för endast väldigt korta stunder om jag så ville.
Jag skulle till exempel kunna besöka min familj för endast en eftermiddag. Det skulle vara trevligt. Nu när jag tänker efter så är det en av de saker jag saknar mest med att bo runt 25 mil ifrån föräldrar och syskon. När vi ses nuförtiden blir det i princip alltid över en helg eller längre, eftersom det både kostar en del och tar lite tid att åka mellan Linköping och Avesta. Det blir ett väldigt intensivt umgänge så fort jag träffar dem, vilket kan vara trevligt på sitt sätt, men ibland kan man ju sakna vissa saker från förr i tiden. Saknaden är dock absolut inte så stor att jag vill flytta tillbaks till Dalarna igen...
Jag skulle till exempel kunna besöka min familj för endast en eftermiddag. Det skulle vara trevligt. Nu när jag tänker efter så är det en av de saker jag saknar mest med att bo runt 25 mil ifrån föräldrar och syskon. När vi ses nuförtiden blir det i princip alltid över en helg eller längre, eftersom det både kostar en del och tar lite tid att åka mellan Linköping och Avesta. Det blir ett väldigt intensivt umgänge så fort jag träffar dem, vilket kan vara trevligt på sitt sätt, men ibland kan man ju sakna vissa saker från förr i tiden. Saknaden är dock absolut inte så stor att jag vill flytta tillbaks till Dalarna igen...
Det visar sig hur det gick...
Ich bin sehr müde.
Jag är nu hemma efter den fem timmar långa tentan i mikroekonomi. Seg som jag är så satt jag, som nästan alltid, hela tiden ut och hade kunnat sitta ännu längre... Efter att ha pluggat en del denna vecka, sovit riktigt dåligt natten till idag och skrivit tentan så känner jag mig ganska slut just nu. Ikväll blir det ganska säkert att ta det lugnt, kika på film/television och förhoppningsvis somna tidigt. Rolig fredag, jag vet, men jag är trött. Dessutom så tycker jag faktiskt att det är riktigt skönt med lugna helgkvällar.
"Hur gick tentan?" är en fråga som jag aldrig ger ett ordentligt svar på, varken till andra eller till mig själv. "Men hur kändes det då?" brukar folk då fråga. Men jag har aldrig någon aning om hur det kändes. Eller egentligen har jag nog det, men jag vill inte veta, så jag stänger in dem känslorna i något skåp direkt efter tentan (eller i och för sig redan innan tentan, eftersom man oftast redan då har känslor kring hur man tror att det kommer gå) och öppnar inte upp det skåpet igen förrän jag har fått resultat. Detta gör jag till stor del på grund av att jag är väldigt rädd för att hoppas på för mycket och bli besviken. Så det har hänt att jag har trott (eller ibland kanske till och med inbillat mig) att jag har presterat riktigt dåligt, fast det senare har visat sig ha gått bra.
Men angående hur det gick för mig på tentan idag så känner jag att jag varken kan eller vill uttala mig... Det visar sig hur det gick...
Jag är nu hemma efter den fem timmar långa tentan i mikroekonomi. Seg som jag är så satt jag, som nästan alltid, hela tiden ut och hade kunnat sitta ännu längre... Efter att ha pluggat en del denna vecka, sovit riktigt dåligt natten till idag och skrivit tentan så känner jag mig ganska slut just nu. Ikväll blir det ganska säkert att ta det lugnt, kika på film/television och förhoppningsvis somna tidigt. Rolig fredag, jag vet, men jag är trött. Dessutom så tycker jag faktiskt att det är riktigt skönt med lugna helgkvällar.
"Hur gick tentan?" är en fråga som jag aldrig ger ett ordentligt svar på, varken till andra eller till mig själv. "Men hur kändes det då?" brukar folk då fråga. Men jag har aldrig någon aning om hur det kändes. Eller egentligen har jag nog det, men jag vill inte veta, så jag stänger in dem känslorna i något skåp direkt efter tentan (eller i och för sig redan innan tentan, eftersom man oftast redan då har känslor kring hur man tror att det kommer gå) och öppnar inte upp det skåpet igen förrän jag har fått resultat. Detta gör jag till stor del på grund av att jag är väldigt rädd för att hoppas på för mycket och bli besviken. Så det har hänt att jag har trott (eller ibland kanske till och med inbillat mig) att jag har presterat riktigt dåligt, fast det senare har visat sig ha gått bra.
Men angående hur det gick för mig på tentan idag så känner jag att jag varken kan eller vill uttala mig... Det visar sig hur det gick...
Snart tentadags igen...
På fredag skriver jag en ny tenta mellan klockan 08.00 och 13.00 (i 12 HP Mikroekonomi) och ni kan inte ana hur nervös jag redan är! Nu blir det att plugga, plugga och plugga...
Men wish me good luck inför fredag!
Men wish me good luck inför fredag!
Att spegelvända...
Fotografi taget av lillasyster och redigerat av mig. © Elin & Erica Lundberg - 2007
Höger is the right me.
Sister & cousin...
Till vänster: Syster och kusin. Till höger: Spegelvänd syster och "förbättrad" (?) version av kusin. Vi skrattar.
Förresten så har jag redan publicerat en bättre version av den högra delen här.
And I know, vår humor är dålig...
Fotografi och redigering av mig (© Erica Lundberg - 2009).
Förresten så har jag redan publicerat en bättre version av den högra delen här.
And I know, vår humor är dålig...
Fotografi och redigering av mig (© Erica Lundberg - 2009).
Att visa sina svagheter...
Jag har otroligt lätt för att visa vissa av mina svagheter samtidigt som jag har otroligt svårt för att visa vissa av mina svagheter.
När jag satt och funderade lite så kom jag på att jag i hela mitt liv har sett det som att andra människor har förväntat sig att jag ska vara väldigt stark och aldrig må dåligt. Jag vet inte om det är så att människor verkligen har förväntat sig detta av mig eller om jag endast har gått och inbillat mig. I vilket fall så har jag oftast haft svårt för att berätta att jag inte känner mig bra, eftersom det alltid har kännts som att folk har blivit för bekymrade så fort jag har kommit med viskning om att jag mår minsta lilla dåligt.
Jag minns till exempel en gång när jag var runt tio år gammal och kände mig väldigt hängig, frussen och febrig. Jag ville inte berätta det för varken mina föräldrar, mina vänner eller någon annan, utan jag gick till skolan som vanligt och lekte med mina kompisar som vanligt i ett par dagar. Sedan orkade jag inte låtsas vara frisk längre och berättade för mamma att jag kände mig krasslig. Det visade sig då att jag hade hög feber och en infektion i halsen. Idag kan jag verkligen inte förstå varför jag gick till skolan när jag kände mig sjuk eller varför jag inte berättade för någon att jag var trött och varken orkade plugga eller leka. Det kan ju ha varit så att jag var rädd för att missa det sociala umgänget...
Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag upptäckt av att det inte håller i längden att dra på sig en mask av styrka hela tiden. De senaste åren har jag flera gånger istället brutit ihop, gråtit och skrikit. Det har då kännts väldigt skönt att få öppna sig. Men redan dagen efter har jag lagt på mig den starka fasaden igen och varit vanliga Erica... När jag tänker efter så har nog anledningen till att jag fick ätstörningar mycket med allt detta att göra. Min självsvält och viktnedgång var som ett långt rop på hjälp. Hjälp fick jag och jag mår mycket bättre efter att ha blivit frisk från ätstörningarna än vad jag gjorde innan jag fick dem. Den vägen var dock jobbig och absolut inte en väg som jag skulle rekommendera till någon annan.
Idag har jag lärt mig att det inte alls är "farligt" att öppna sig ibland och visa sina svaga sidor. Men om jag mår dåligt så skjuter jag väldigt gärna undan det och tänker att det bara är onödigt att oroa andra människor, och jag tror absolut inte att jag är ensam om att tänka på detta sätt. Saken är den att jag mår väldigt bra just nu och jag vill att personerna runt omkring mig ska förstå det. Det känns lite som att om jag berättar om mina små problem så kommer de att tro att jag mår dåligt, när jag, som sagt, vill att de ska förstå att jag mår bra. För det gör jag. Jag mår riktigt bra. Men jag tror inte att man kan må riktigt bra och samtidigt vara helt utan bekymmer.
När någon annan människa öppnar sig för mig och berättar för mig att de mår dåligt så blir jag själv i princip aldrig skrämd. Jag försöker att inte döma rakt av och jag ignorerar absolut inte. Jag lyssnar (och svarar). Jag tror att alla människor går igenom perioder då de mår mindre bra och jag tycker absolut inte att det är någonting som man ska skämmas över. Det kan vara svårt att öppna sig, men det känns oftast väldigt skönt när man väl har gjort det.
När jag satt och funderade lite så kom jag på att jag i hela mitt liv har sett det som att andra människor har förväntat sig att jag ska vara väldigt stark och aldrig må dåligt. Jag vet inte om det är så att människor verkligen har förväntat sig detta av mig eller om jag endast har gått och inbillat mig. I vilket fall så har jag oftast haft svårt för att berätta att jag inte känner mig bra, eftersom det alltid har kännts som att folk har blivit för bekymrade så fort jag har kommit med viskning om att jag mår minsta lilla dåligt.
Jag minns till exempel en gång när jag var runt tio år gammal och kände mig väldigt hängig, frussen och febrig. Jag ville inte berätta det för varken mina föräldrar, mina vänner eller någon annan, utan jag gick till skolan som vanligt och lekte med mina kompisar som vanligt i ett par dagar. Sedan orkade jag inte låtsas vara frisk längre och berättade för mamma att jag kände mig krasslig. Det visade sig då att jag hade hög feber och en infektion i halsen. Idag kan jag verkligen inte förstå varför jag gick till skolan när jag kände mig sjuk eller varför jag inte berättade för någon att jag var trött och varken orkade plugga eller leka. Det kan ju ha varit så att jag var rädd för att missa det sociala umgänget...
Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag upptäckt av att det inte håller i längden att dra på sig en mask av styrka hela tiden. De senaste åren har jag flera gånger istället brutit ihop, gråtit och skrikit. Det har då kännts väldigt skönt att få öppna sig. Men redan dagen efter har jag lagt på mig den starka fasaden igen och varit vanliga Erica... När jag tänker efter så har nog anledningen till att jag fick ätstörningar mycket med allt detta att göra. Min självsvält och viktnedgång var som ett långt rop på hjälp. Hjälp fick jag och jag mår mycket bättre efter att ha blivit frisk från ätstörningarna än vad jag gjorde innan jag fick dem. Den vägen var dock jobbig och absolut inte en väg som jag skulle rekommendera till någon annan.
Idag har jag lärt mig att det inte alls är "farligt" att öppna sig ibland och visa sina svaga sidor. Men om jag mår dåligt så skjuter jag väldigt gärna undan det och tänker att det bara är onödigt att oroa andra människor, och jag tror absolut inte att jag är ensam om att tänka på detta sätt. Saken är den att jag mår väldigt bra just nu och jag vill att personerna runt omkring mig ska förstå det. Det känns lite som att om jag berättar om mina små problem så kommer de att tro att jag mår dåligt, när jag, som sagt, vill att de ska förstå att jag mår bra. För det gör jag. Jag mår riktigt bra. Men jag tror inte att man kan må riktigt bra och samtidigt vara helt utan bekymmer.
När någon annan människa öppnar sig för mig och berättar för mig att de mår dåligt så blir jag själv i princip aldrig skrämd. Jag försöker att inte döma rakt av och jag ignorerar absolut inte. Jag lyssnar (och svarar). Jag tror att alla människor går igenom perioder då de mår mindre bra och jag tycker absolut inte att det är någonting som man ska skämmas över. Det kan vara svårt att öppna sig, men det känns oftast väldigt skönt när man väl har gjort det.
"...skrämmande, fascinerande, vacker och påfrestande..."
Ett litet utdrag från min gamla novell (som jag publicerade i det föregående inlägget) som beskriver en känsla som jag har haft hela mitt liv:
Tiden är någonting jag alltid har förundrat mig över och alltid kommer att förundra mig över. Den är otroligt skrämmande, fascinerande, vacker och påfrestande, liksom mina tankar kring det så kallade universum. Existensen är ju inte heller så där alldeles lättförklarbar. Jag fascineras av det komplicerade, men vill också ha svar. Min hjärna är full av frågor, som är bortom det förklarbara.
En liten skillnad mot då är att jag idag inte alls bryr mig om huruvida jag någon gång får svar på dessa frågor eller ej... Men det känns fortfarande lika härligt att fundera kring dessa frågor.
Tiden är någonting jag alltid har förundrat mig över och alltid kommer att förundra mig över. Den är otroligt skrämmande, fascinerande, vacker och påfrestande, liksom mina tankar kring det så kallade universum. Existensen är ju inte heller så där alldeles lättförklarbar. Jag fascineras av det komplicerade, men vill också ha svar. Min hjärna är full av frågor, som är bortom det förklarbara.
En liten skillnad mot då är att jag idag inte alls bryr mig om huruvida jag någon gång får svar på dessa frågor eller ej... Men det känns fortfarande lika härligt att fundera kring dessa frågor.
Ödet dömer men fördömer inte
Jag skriver inte alls ofta noveller och har inte skrivit många under mitt liv. Jag hittade dock en kort en från när jag var runt 14 år gammal och kände för att publicera den. Läs om ni orkar och har lust!
Medan mitt förgångna ropar efter styrka så törstar mitt nuvarande efter tröst. Det enda jag ser är golvet, där jag andas, medan sinnet känns medvetslöst.
Jag andas. Jag finns fortfarande. Men dörren är för tillfället stängd. Dörren med lyckan som väntar bakom. Hur öppnar man den? Det är frågan jag kommer att ställa mig själv varje gång dörren stängs, och det gör den ofta. Du lyfts och du faller, lyfts och faller, det är så livets karusell ser ut. Känslorna sprakar åt olika håll, likt ett fyrverkeri. Ditt hjärta, låt det brinna för vad det ska brinna för! Det vill säga, det som ligger ditt hjärta närmast - det du känner en brinnande passion för.
Hon känner sig som beviset på vilken berg-och-dalbana livet är. Hon identifierar sig med Frank Sinatras ”That’s life”, där hon sitter på sitt rum och betänker livets upp- och nedgångar. ”Life is a rollercoaster, you gotta ride it” sjunger Ronan Keating. Men det är inte särskilt lätt att göra det när hennes berg-och-dalbana går i ljusets hastighet, samtidigt som allt flyger och far. Hur ska hon ens kunna veta vad som är upp och vad som är ner?
Jag känner ormar som slingrar sig runt i min kropp. I en labyrint där de cirklar runt varandra i vägvalens hårda kval. Precis som livet är, med valen utan karta. Vid vissa val är en gissning blott det enda du kan använda som vägvisare. Men en sak vet jag – välj de val som du tror kommer att få ditt liv att levas ut på största möjliga sätt! Ge din själ det syre den behöver, det är inte bara din kropp som behöver andas!
Hela klassen sitter stilla och tyst och lyssnar till vad läraren har att säga. Vi går i gymnasiet nu, då ska man väl kämpa så gott man kan? Det är faktiskt en ganska intressant lektion. Jag lyssnar och tar in vad läraren säger. Men samtidigt finns det en ängslan inom mig. En ensamhetens ängslan, där jag längtar efter trygghet. Jag har ingen i klassen att umgås med längre. Jag är ensammast i hela världen.
Fåglarna kvittrar glatt och vackert på min ensamma promenad på vägen hem från skolan. Varför kan inte jag också få känna den lyckan? En bit framför mig går en kille som heter Nick. Han är lika gammal som mig och går naturvetenskapliga linjen. Han och jag går i samma tyskagrupp.
Nick tar mycket saktare steg än vad jag gör, där han går framför mig, vilket leder till att jag snabbt närmar mig honom bakifrån. Jag är van vid att gå väldigt fort. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har ju ingenting framför mig att gå fort mot. Jag har inget mål. Jag borde egentligen gå saktare än vad andra gör. Precis när jag ska gå förbi Nick vänder han sig plötsligt om. Jag hoppar till av överraskning och stannar. Han står där, rakt framför mig, och tittar rakt in i mina ögon. Jag tittar tillbaks, rakt in i hans ögon.
Hon trodde att hon var själsligt skadad. Att mörkret hade omslutit henne, utan att vilja släppa taget. Men sedan insåg hon att det var hon som hade omslutit mörkret och krampaktigt hållit det fast, likt ett skrämt barn som vägrar släppa sin mamma.
Han ser förvånad ut, men jag känner mig desto mer förvånad. Vad vill han?
”Uhm, ursäka” säger han. ”Jag trodde att det var någon annan som gick bakom mig. Jag ber om ursäkt.” Sedan fortsätter han att gå.
En gång inbillade hon sig att hon var stark. Att hon kunde ta sig igenom allt, utan att hitta mörkret igen. Men sedan insåg hon att hon är lika svag som alla andra. Hon är ju trots allt bara en människa.
Vissa tror att jag är blyg. Vissa vet att jag inte är det. Jag kan verka blyg, men jag är inte rädd för att ta kontakt med andra. Jag behöver dock mycket tid för mig själv. Jag gillar ensamheten, men framförallt gillar jag självständigheten. Jag älskar att få ta hand om mig själv och bestämma över mig själv. Jag är verkligen inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för att komma ensam till okända människor. Däremot känns det jobbigt att alltid vara ensam, likt jag är i den situation som jag har hamnat i nu. Jag är ensammast i världen. Alla har stängt mig ute, liksom lyckan.
Väl hemma brer jag en macka, sätter mig i köket och läser lokaltidningen. Jag vaknar till ordentligt när jag ser att Nick är med i den. Det var ett litet sammanträffande, dock endast ett litet. Världen är fylld av mycket större sammanträffanden. Eller ska man kalla dem sammanträffanden? Jag tror ju skarpt på ödet. Ödet som har bestämt att jag ska vara världens ensammaste person.
Ödet finns bland oss hela tiden. Jag tror att världsalltet lever efter regeln: ”allt som sker är menat att ske”. Jag tror att varje andetag är förutbestämt.
Nick är med i tidningen tillsammans med en dikt som han har skrivit.
”Den väg jag går är ensam,
endast ensam,
alltid ensam.
Den enda väg jag går
är ensamhetens väg.
Det är den enda vägen jag har lyckats nå.
Var finns de andra vägarna?
Vägarna ni andra går?
Varför gömmer ni dem för mig?
Vill ni alltid ha mig
vilse?
Snälla, led mig!
Led mig till er!
Varför vill ni alltid ha mig vilse?”
Ensamheten, hur kan man skriva om den så öppet i en tidning? Men Nick förklarar sin dikt med att han endast känner så vid vissa tillfällen. Han är alltså inte som mig. Han är inte alltid ensam. Dikten handlar inte om honom, utan om mig. Jag är ju ensammast i hela världen!
Men hoppet om framtiden har hon kvar. Det är nog det enda hon lever för. Det enda hon har för tillfället. Låt oss hoppas att hon aldrig inser att hoppet endast är en otroligt fåfäng fantasi hon har, för att hålla storheten uppe.
Jag tror fortfarande på att allt en dag ska bli bra. Jag kanske lyckas få en bra utbildning och träffar en underbar kille. Ödet kan väl inte vilja någon såhär oväl? Just nu ska jag endast försöka att leva i lugnet. Jag vill ju ändå inte ha något stormande liv. Jag vill endast vara lycklig - lugn och lycklig.
Varför är världen så otroligt orättvis? Eller är den verkligen det? Hur ska vi kunna veta eller ta reda på det? Allt kanske jämnar ut sig, i alla fall på något sätt. Folk kanske har rätt om det här med reinkarnation?
Det är tur att hon har kvar stoltheten. Den gör henne trots allt lite optimistisk. Vad som än händer, så håller jag tummarna för att hon ska klara sig. Men det är påfrestande för psyket att klara sig igenom saker ensam, otroligt påfrestande.
Vägen till skolan dagen därpå är lika ensam som vanligt. Men efter halva vägen ser jag honom igen. Han som går saktare än mig. Jag går snabbare än honom. Jag kommer ifatt honom. Ska jag säga någonting? Borde jag det?
”Vad bra den var, alltså dikten!”
Han tackar.
Han ser blyg ut. Men han är väl inte blyg? Jag har aldrig uppfattat honom som en blyg person. Men när jag tänker efter så säger han inte mycket på tyskalektionerna.
”Det känns som att den handlar om mig” säger jag plötsligt och hoppar till då jag hör mina egna ord. Hjälp! Vad sa jag? Det bara for ur mig. Nu gjorde jag bort mig totalt. Nu kommer han att förstå vilken patetisk tönt jag är.
Men vi fortsätter att prata, både på vägen till skolan, på vägen hem från skolan och hela eftermiddagen. Nick berättar att dikten inte alls endast beskriver hur han känner ibland.
”Jag känner så varje dag, varje timme, varje sekund” erkänner han. ”Men det är inte någonting som man gärna berättar om öppet i en tidning.” Han hoppar till strax efter sitt erkännande, överraskad över sina egna ord, likt jag hoppade till strax efter mitt.
Ett band bands mellan oss den dagen. Det var sagolikt och förändrade hela min värld. Det förändrade likväl hela hans värld. Det var otroligt. Vi är inte ensamma längre.
Ett leende vi har, med minnena som finns kvar. Då framtiden är det förflutna är det förflutna framtiden och nutiden båda två, liksom de båda är nutiden.
Ett år har gått. Allt är så annorlunda nuförtiden. Jag tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med Nick. Han vet dock samtidigt att jag behöver mycket tid för mig själv. Det behöver han också. Vi märker när vi ska lämna varandra ensamma. Men våra ensamhetsproblem är borta nuförtiden, dock inte våra problem, i alla fall inte mina. Jag har fallit ner i en grop igen. Jag har ramlat ner från trädets topp. Jag var naiv som trodde att jag skulle få stanna kvar i toppen. Men innerst inne visste jag ju vilken berg- och dalbana livet är. Det har jag ju redan berättat. Just nu ligger jag i en grop, men jag ska kämpa mig upp. Imorgon kanske jag sitter på toppen av ett berg.
Tiden är någonting jag alltid har förundrat mig över och alltid kommer att förundra mig över. Den är otroligt skrämmande, fascinerande, vacker och påfrestande, liksom mina tankar kring det så kallade universum. Existensen är ju inte heller så där alldeles lättförklarbar. Jag fascineras av det komplicerade, men vill också ha svar. Min hjärna är full av frågor, som är bortom det förklarbara. Kommer det att driva mig till vansinne? Eller är jag redan vansinnig?
Dröm nu inte om dina drömmar, dröm inte heller om dina svar. Låt drömmarna bestämma vad du ska drömma. Ditt undermedvetna känner du inte ens själv. Men det kanske finns någon annan som gör det?
Medan mitt förgångna ropar efter styrka så törstar mitt nuvarande efter tröst. Det enda jag ser är golvet, där jag andas, medan sinnet känns medvetslöst.
Jag andas. Jag finns fortfarande. Men dörren är för tillfället stängd. Dörren med lyckan som väntar bakom. Hur öppnar man den? Det är frågan jag kommer att ställa mig själv varje gång dörren stängs, och det gör den ofta. Du lyfts och du faller, lyfts och faller, det är så livets karusell ser ut. Känslorna sprakar åt olika håll, likt ett fyrverkeri. Ditt hjärta, låt det brinna för vad det ska brinna för! Det vill säga, det som ligger ditt hjärta närmast - det du känner en brinnande passion för.
Hon känner sig som beviset på vilken berg-och-dalbana livet är. Hon identifierar sig med Frank Sinatras ”That’s life”, där hon sitter på sitt rum och betänker livets upp- och nedgångar. ”Life is a rollercoaster, you gotta ride it” sjunger Ronan Keating. Men det är inte särskilt lätt att göra det när hennes berg-och-dalbana går i ljusets hastighet, samtidigt som allt flyger och far. Hur ska hon ens kunna veta vad som är upp och vad som är ner?
Jag känner ormar som slingrar sig runt i min kropp. I en labyrint där de cirklar runt varandra i vägvalens hårda kval. Precis som livet är, med valen utan karta. Vid vissa val är en gissning blott det enda du kan använda som vägvisare. Men en sak vet jag – välj de val som du tror kommer att få ditt liv att levas ut på största möjliga sätt! Ge din själ det syre den behöver, det är inte bara din kropp som behöver andas!
Hela klassen sitter stilla och tyst och lyssnar till vad läraren har att säga. Vi går i gymnasiet nu, då ska man väl kämpa så gott man kan? Det är faktiskt en ganska intressant lektion. Jag lyssnar och tar in vad läraren säger. Men samtidigt finns det en ängslan inom mig. En ensamhetens ängslan, där jag längtar efter trygghet. Jag har ingen i klassen att umgås med längre. Jag är ensammast i hela världen.
Fåglarna kvittrar glatt och vackert på min ensamma promenad på vägen hem från skolan. Varför kan inte jag också få känna den lyckan? En bit framför mig går en kille som heter Nick. Han är lika gammal som mig och går naturvetenskapliga linjen. Han och jag går i samma tyskagrupp.
Nick tar mycket saktare steg än vad jag gör, där han går framför mig, vilket leder till att jag snabbt närmar mig honom bakifrån. Jag är van vid att gå väldigt fort. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har ju ingenting framför mig att gå fort mot. Jag har inget mål. Jag borde egentligen gå saktare än vad andra gör. Precis när jag ska gå förbi Nick vänder han sig plötsligt om. Jag hoppar till av överraskning och stannar. Han står där, rakt framför mig, och tittar rakt in i mina ögon. Jag tittar tillbaks, rakt in i hans ögon.
Hon trodde att hon var själsligt skadad. Att mörkret hade omslutit henne, utan att vilja släppa taget. Men sedan insåg hon att det var hon som hade omslutit mörkret och krampaktigt hållit det fast, likt ett skrämt barn som vägrar släppa sin mamma.
Han ser förvånad ut, men jag känner mig desto mer förvånad. Vad vill han?
”Uhm, ursäka” säger han. ”Jag trodde att det var någon annan som gick bakom mig. Jag ber om ursäkt.” Sedan fortsätter han att gå.
En gång inbillade hon sig att hon var stark. Att hon kunde ta sig igenom allt, utan att hitta mörkret igen. Men sedan insåg hon att hon är lika svag som alla andra. Hon är ju trots allt bara en människa.
Vissa tror att jag är blyg. Vissa vet att jag inte är det. Jag kan verka blyg, men jag är inte rädd för att ta kontakt med andra. Jag behöver dock mycket tid för mig själv. Jag gillar ensamheten, men framförallt gillar jag självständigheten. Jag älskar att få ta hand om mig själv och bestämma över mig själv. Jag är verkligen inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för att komma ensam till okända människor. Däremot känns det jobbigt att alltid vara ensam, likt jag är i den situation som jag har hamnat i nu. Jag är ensammast i världen. Alla har stängt mig ute, liksom lyckan.
Väl hemma brer jag en macka, sätter mig i köket och läser lokaltidningen. Jag vaknar till ordentligt när jag ser att Nick är med i den. Det var ett litet sammanträffande, dock endast ett litet. Världen är fylld av mycket större sammanträffanden. Eller ska man kalla dem sammanträffanden? Jag tror ju skarpt på ödet. Ödet som har bestämt att jag ska vara världens ensammaste person.
Ödet finns bland oss hela tiden. Jag tror att världsalltet lever efter regeln: ”allt som sker är menat att ske”. Jag tror att varje andetag är förutbestämt.
Nick är med i tidningen tillsammans med en dikt som han har skrivit.
”Den väg jag går är ensam,
endast ensam,
alltid ensam.
Den enda väg jag går
är ensamhetens väg.
Det är den enda vägen jag har lyckats nå.
Var finns de andra vägarna?
Vägarna ni andra går?
Varför gömmer ni dem för mig?
Vill ni alltid ha mig
vilse?
Snälla, led mig!
Led mig till er!
Varför vill ni alltid ha mig vilse?”
Ensamheten, hur kan man skriva om den så öppet i en tidning? Men Nick förklarar sin dikt med att han endast känner så vid vissa tillfällen. Han är alltså inte som mig. Han är inte alltid ensam. Dikten handlar inte om honom, utan om mig. Jag är ju ensammast i hela världen!
Men hoppet om framtiden har hon kvar. Det är nog det enda hon lever för. Det enda hon har för tillfället. Låt oss hoppas att hon aldrig inser att hoppet endast är en otroligt fåfäng fantasi hon har, för att hålla storheten uppe.
Jag tror fortfarande på att allt en dag ska bli bra. Jag kanske lyckas få en bra utbildning och träffar en underbar kille. Ödet kan väl inte vilja någon såhär oväl? Just nu ska jag endast försöka att leva i lugnet. Jag vill ju ändå inte ha något stormande liv. Jag vill endast vara lycklig - lugn och lycklig.
Varför är världen så otroligt orättvis? Eller är den verkligen det? Hur ska vi kunna veta eller ta reda på det? Allt kanske jämnar ut sig, i alla fall på något sätt. Folk kanske har rätt om det här med reinkarnation?
Det är tur att hon har kvar stoltheten. Den gör henne trots allt lite optimistisk. Vad som än händer, så håller jag tummarna för att hon ska klara sig. Men det är påfrestande för psyket att klara sig igenom saker ensam, otroligt påfrestande.
Vägen till skolan dagen därpå är lika ensam som vanligt. Men efter halva vägen ser jag honom igen. Han som går saktare än mig. Jag går snabbare än honom. Jag kommer ifatt honom. Ska jag säga någonting? Borde jag det?
”Vad bra den var, alltså dikten!”
Han tackar.
Han ser blyg ut. Men han är väl inte blyg? Jag har aldrig uppfattat honom som en blyg person. Men när jag tänker efter så säger han inte mycket på tyskalektionerna.
”Det känns som att den handlar om mig” säger jag plötsligt och hoppar till då jag hör mina egna ord. Hjälp! Vad sa jag? Det bara for ur mig. Nu gjorde jag bort mig totalt. Nu kommer han att förstå vilken patetisk tönt jag är.
Men vi fortsätter att prata, både på vägen till skolan, på vägen hem från skolan och hela eftermiddagen. Nick berättar att dikten inte alls endast beskriver hur han känner ibland.
”Jag känner så varje dag, varje timme, varje sekund” erkänner han. ”Men det är inte någonting som man gärna berättar om öppet i en tidning.” Han hoppar till strax efter sitt erkännande, överraskad över sina egna ord, likt jag hoppade till strax efter mitt.
Ett band bands mellan oss den dagen. Det var sagolikt och förändrade hela min värld. Det förändrade likväl hela hans värld. Det var otroligt. Vi är inte ensamma längre.
Ett leende vi har, med minnena som finns kvar. Då framtiden är det förflutna är det förflutna framtiden och nutiden båda två, liksom de båda är nutiden.
Ett år har gått. Allt är så annorlunda nuförtiden. Jag tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med Nick. Han vet dock samtidigt att jag behöver mycket tid för mig själv. Det behöver han också. Vi märker när vi ska lämna varandra ensamma. Men våra ensamhetsproblem är borta nuförtiden, dock inte våra problem, i alla fall inte mina. Jag har fallit ner i en grop igen. Jag har ramlat ner från trädets topp. Jag var naiv som trodde att jag skulle få stanna kvar i toppen. Men innerst inne visste jag ju vilken berg- och dalbana livet är. Det har jag ju redan berättat. Just nu ligger jag i en grop, men jag ska kämpa mig upp. Imorgon kanske jag sitter på toppen av ett berg.
Tiden är någonting jag alltid har förundrat mig över och alltid kommer att förundra mig över. Den är otroligt skrämmande, fascinerande, vacker och påfrestande, liksom mina tankar kring det så kallade universum. Existensen är ju inte heller så där alldeles lättförklarbar. Jag fascineras av det komplicerade, men vill också ha svar. Min hjärna är full av frågor, som är bortom det förklarbara. Kommer det att driva mig till vansinne? Eller är jag redan vansinnig?
Dröm nu inte om dina drömmar, dröm inte heller om dina svar. Låt drömmarna bestämma vad du ska drömma. Ditt undermedvetna känner du inte ens själv. Men det kanske finns någon annan som gör det?
Lundbergs-poesi.
En text där jag försöker bevisa för mig själv att jag är lika "tappad" som mina småsyskon och kan skriva likna galna texter som de kan skriva:
Jag har fortfarande inte vågat fråga min lillebror om han tycker om att spela TV-spel. Likt jag tidigare har skrivit i denna blogg så misstänker jag att han gör det, men jag har liksom inte vågat konfrontera honom om saken, fast jag har haft mina misstankar i många år. Det kan vara en känslig fråga att ta upp. Man frågar ju liksom inte sin lillebror helt plötsligt: "Du, gillar du att spela TV-spel?". Det gör man bara inte. Det vore alldeles för okänsligt.
Nu ska jag inte bara skriva om min bror. Förutom att han för längesedan berättade att han tycker att lampor är riktigt heta. Själv så gillar jag tydligen hinkar. Folk säger så. Jag har dock inte märkt av det själv ännu.
Jag heter egentligen Nalle och bor i ett stort blått hus. Jag ljuger dock hela tiden och säger att jag heter Erica och bor i en liten lägenhet och jag kommer antagligen att fortsätta ljuga om detta. Fast jag är inte katten Nalle som bor i ett stort blått hus i Avesta. Han tillhör mina föräldrar. Det gör inte jag. Jag tillhör endast mig själv. Det tror jag i alla fall att jag gör...
Man kan påstå att mina speglar är virriga. De vet liksom inte riktigt vad de ska ta sig till. Jag vet inte heller. Ska de stå still eller ska de promenera? De kanske bör springa. Jag har faktiskt ingen aning.
Jag skrattar år mig själv, men jag skrattar inte åt mig själv och jag gråter över mig själv fast jag gråter inte över mig själv och jag skrattar åt mig själv.
Jag vill härmed erkänna att jag alldeles nyss ljög om att jag heter Nalle och bor i ett stort blått hus. Om sanningen ska fram så heter jag Erica och bor i en studentlägenhet i Linköping. Jag känner dock en katt som heter Nalle och bor i ett stort blått hus, det vill säga mina föräldrars blå hus i Avesta. Fast deras hus är inte väldigt blått, utan mer gråblått.
Jag vill också erkänna att jag ljög om att jag misstänker att min lillebror tycker om att spela TV-spel. Jag vet att han tycker om att spela TV-spel. Ibland händer det att jag spelar TV-spel tillsammans med honom.
Vad lustigt att jag ljög om fler saker i samma text. Jag som oftast har så otroligt svårt för att ljuga. Men om sanningen skall fram så tycker jag att det är okej att ljuga när man skriver crazy Lundbergs-texter, som jag endast tror att vår släkt förstår sig på. Jag tror till exempel inte riktigt att min lillebror talade sanning då han sade att han tycker att lampor är heta.
Peace out!
Med vänliga hälsningar från Er vän Erica, även kallad Uddah (i alla fall av min lillebror).
Jag har fortfarande inte vågat fråga min lillebror om han tycker om att spela TV-spel. Likt jag tidigare har skrivit i denna blogg så misstänker jag att han gör det, men jag har liksom inte vågat konfrontera honom om saken, fast jag har haft mina misstankar i många år. Det kan vara en känslig fråga att ta upp. Man frågar ju liksom inte sin lillebror helt plötsligt: "Du, gillar du att spela TV-spel?". Det gör man bara inte. Det vore alldeles för okänsligt.
Nu ska jag inte bara skriva om min bror. Förutom att han för längesedan berättade att han tycker att lampor är riktigt heta. Själv så gillar jag tydligen hinkar. Folk säger så. Jag har dock inte märkt av det själv ännu.
Jag heter egentligen Nalle och bor i ett stort blått hus. Jag ljuger dock hela tiden och säger att jag heter Erica och bor i en liten lägenhet och jag kommer antagligen att fortsätta ljuga om detta. Fast jag är inte katten Nalle som bor i ett stort blått hus i Avesta. Han tillhör mina föräldrar. Det gör inte jag. Jag tillhör endast mig själv. Det tror jag i alla fall att jag gör...
Man kan påstå att mina speglar är virriga. De vet liksom inte riktigt vad de ska ta sig till. Jag vet inte heller. Ska de stå still eller ska de promenera? De kanske bör springa. Jag har faktiskt ingen aning.
Jag skrattar år mig själv, men jag skrattar inte åt mig själv och jag gråter över mig själv fast jag gråter inte över mig själv och jag skrattar åt mig själv.
Jag vill härmed erkänna att jag alldeles nyss ljög om att jag heter Nalle och bor i ett stort blått hus. Om sanningen ska fram så heter jag Erica och bor i en studentlägenhet i Linköping. Jag känner dock en katt som heter Nalle och bor i ett stort blått hus, det vill säga mina föräldrars blå hus i Avesta. Fast deras hus är inte väldigt blått, utan mer gråblått.
Jag vill också erkänna att jag ljög om att jag misstänker att min lillebror tycker om att spela TV-spel. Jag vet att han tycker om att spela TV-spel. Ibland händer det att jag spelar TV-spel tillsammans med honom.
Vad lustigt att jag ljög om fler saker i samma text. Jag som oftast har så otroligt svårt för att ljuga. Men om sanningen skall fram så tycker jag att det är okej att ljuga när man skriver crazy Lundbergs-texter, som jag endast tror att vår släkt förstår sig på. Jag tror till exempel inte riktigt att min lillebror talade sanning då han sade att han tycker att lampor är heta.
Peace out!
Med vänliga hälsningar från Er vän Erica, även kallad Uddah (i alla fall av min lillebror).
Typical Sunday...
Blä! Jag har låtit denna dag rinna ut i sanden. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände. Dagen bara försvann (likt dagarna oftast brukar göra).
Om drygt en timme ska jag i alla fall äta mörk choklad, vilket jag är väldigt förtjust i, men inte har ätit på väldigt länge, och ananaschips (vad roligt det ordet ser ut i text) och dricka värmd Fun Light Red Apple Chai-saft framför TV:n och se mina favoriter Filip och Fredrik. Det är alltid kul att se dem i TV:n, även om jag, som jag tidigare har skrivit, tycker att programmet "Vem kan slå Filip och Fredrik?" är det sämsta program som killarna har gjort hittills...
Imorgon blir det fart på mig igen. Då blir det plugg, plugg och åter plugg och eventuellt lite städning.
Om drygt en timme ska jag i alla fall äta mörk choklad, vilket jag är väldigt förtjust i, men inte har ätit på väldigt länge, och ananaschips (vad roligt det ordet ser ut i text) och dricka värmd Fun Light Red Apple Chai-saft framför TV:n och se mina favoriter Filip och Fredrik. Det är alltid kul att se dem i TV:n, även om jag, som jag tidigare har skrivit, tycker att programmet "Vem kan slå Filip och Fredrik?" är det sämsta program som killarna har gjort hittills...
Imorgon blir det fart på mig igen. Då blir det plugg, plugg och åter plugg och eventuellt lite städning.
Förändringar.
Jag har tidigare nämnt att jag är väldigt för förändringar och variation. Jag har tänkt en hel del på att jag hela tiden förändras och utvecklas som person. I alla fall inuti. Visst varierar jag mig utseendemässigt en hel del också, men inte alls lika mycket som jag gör inuti. Jag är till exempel väldigt öppen och kan lätt ändra åsikter bara jag lyckas vända lite på mina egna resonemang. Jag har ju till exempel berättat om hur min musiksmak förändras hela tiden och om hur jag idag lyssnar på i princip all sorts musik, likt jag gjorde för ett par år sedan, till skillnad mot när jag startade bloggen för snart ett år sedan och min musiksmak var väldigt smal.
Någon kanske tänker: "Men lilla rara gumman, hitta dig själv istället och stanna där!". Men jag känner att jag redan har gjort det. Hur mycket jag än förändras så kommer jag alltid att vara samma Erica och mina förändringar brukar knappast vara särskilt radikala eller drastiska. Jag vill inte "stå still inombords" och vara helt inskränkt i att "så här är jag, så här tycker jag och så här kommer jag alltid att vara och tycka". Öppenhet, bredd och förmågan att kunna se saker från olika vinklar och byta vinkel vid behov har alltid varit viktigt för mig och jag tror aldrig att jag någonsin har varit väldigt inskränkt eller principfast. I alla fall inte på något seriöst sett. Men ibland kan jag i och för sig också glömma bort att se saker från olika håll och ibland kan jag också ha fördomar. Men allra oftast när jag uttalar mig på ett sätt som låter fördomsfullt så är mina uttalanden fyllda av humor och ironi.
Jag känner att jag börjar dra in på sidospår nu. Det jag egentligen vill ha sagt är att jag tror att jag faktiskt har "hittat mig själv". Åtminstone en del av mig själv. Jag har, likt många andra, genomgått perioder där jag inte riktigt har vetat vem jag har varit. Men idag känner jag att den riktiga Erica är en person som inte vill "hitta" en hel fast punkt i sin personlighet och stanna där. Visst har jag många fasta punkter i min personlighet som jag antar aldrig kommer att förändras, till exempel mitt intresse för djupa tankar om världen och existensen, mitt intresse för ekonomi, min kärlek till mina vänner och min familj med mera, med mycket mera. Men en viktigt del av mig är och kommer antagligen alltid att vara min vilja att kunna vara flexibel, förändras och ändra åsikter då och då.
Någon kanske tänker: "Men lilla rara gumman, hitta dig själv istället och stanna där!". Men jag känner att jag redan har gjort det. Hur mycket jag än förändras så kommer jag alltid att vara samma Erica och mina förändringar brukar knappast vara särskilt radikala eller drastiska. Jag vill inte "stå still inombords" och vara helt inskränkt i att "så här är jag, så här tycker jag och så här kommer jag alltid att vara och tycka". Öppenhet, bredd och förmågan att kunna se saker från olika vinklar och byta vinkel vid behov har alltid varit viktigt för mig och jag tror aldrig att jag någonsin har varit väldigt inskränkt eller principfast. I alla fall inte på något seriöst sett. Men ibland kan jag i och för sig också glömma bort att se saker från olika håll och ibland kan jag också ha fördomar. Men allra oftast när jag uttalar mig på ett sätt som låter fördomsfullt så är mina uttalanden fyllda av humor och ironi.
Jag känner att jag börjar dra in på sidospår nu. Det jag egentligen vill ha sagt är att jag tror att jag faktiskt har "hittat mig själv". Åtminstone en del av mig själv. Jag har, likt många andra, genomgått perioder där jag inte riktigt har vetat vem jag har varit. Men idag känner jag att den riktiga Erica är en person som inte vill "hitta" en hel fast punkt i sin personlighet och stanna där. Visst har jag många fasta punkter i min personlighet som jag antar aldrig kommer att förändras, till exempel mitt intresse för djupa tankar om världen och existensen, mitt intresse för ekonomi, min kärlek till mina vänner och min familj med mera, med mycket mera. Men en viktigt del av mig är och kommer antagligen alltid att vara min vilja att kunna vara flexibel, förändras och ändra åsikter då och då.
Förändrar varje steg du tar?
Jag sitter just nu i läser igenom en gammal dagbok som jag skrev på datorn då jag var yngre. Jag hittade bland annat detta (från år 2005):
Innebär varje litet steg du tar en förändring? Jag tror absolut att svaret är: ”Ja!”. Varje rörelse du gör förändrar någonting. Kanske bara någonting otroligt litet, så litet att du inte ens på något sätt kan uppfatta det. Men det är fortfarande en förändring. En förändring är alltid en förändring, hur liten eller stor den än är.
Har du hört talas om ”The Butterfly Effect” (som faktiskt är någonting mer än namnet på en väldigt bra film), fjärilseffekten? Om hur en fjärils små, små vingslag ska kunna orsaka en orkan på andra sidan av jordklotet p.g.a. de små luftströmmarna som växer. En effekt som handlar om hur en ringa påverkan i ett system kan få betydelsefulla och oförutsägbara effekter någon annanstans.
Eftersom vi inte vet hur stort hela ”alltet”, det vill säga allt som existerar, är och hur stor plats vi tar i det, så är det svårt för oss att uppskatta hur stor en förändring är. Skillnaden mellan en liten och stor förändring för oss kanske inte verkar vara någon skillnad alls i det stora alltet. Men vår historia handlar om en sammansättning av varje litet steg vi tar och varje liten sak vi gör som sätts samman till någonting som är stort för oss.
Innebär varje litet steg du tar en förändring? Jag tror absolut att svaret är: ”Ja!”. Varje rörelse du gör förändrar någonting. Kanske bara någonting otroligt litet, så litet att du inte ens på något sätt kan uppfatta det. Men det är fortfarande en förändring. En förändring är alltid en förändring, hur liten eller stor den än är.
Har du hört talas om ”The Butterfly Effect” (som faktiskt är någonting mer än namnet på en väldigt bra film), fjärilseffekten? Om hur en fjärils små, små vingslag ska kunna orsaka en orkan på andra sidan av jordklotet p.g.a. de små luftströmmarna som växer. En effekt som handlar om hur en ringa påverkan i ett system kan få betydelsefulla och oförutsägbara effekter någon annanstans.
Eftersom vi inte vet hur stort hela ”alltet”, det vill säga allt som existerar, är och hur stor plats vi tar i det, så är det svårt för oss att uppskatta hur stor en förändring är. Skillnaden mellan en liten och stor förändring för oss kanske inte verkar vara någon skillnad alls i det stora alltet. Men vår historia handlar om en sammansättning av varje litet steg vi tar och varje liten sak vi gör som sätts samman till någonting som är stort för oss.
Trams, trams och mer trams...
Jag har en känsla av att jag har varit dålig på att blogga den senaste tiden. Kvantiteten har varit dålig och jag vet inte hur det har varit med kvaliteten, men det har mest blivit massor av trams i mina senaste blogginlägg. Kvalitativ trams kanske? Eller helt enkelt trams som är totalt fri från kvalitet...
Anledningen är enkel. Jag har helt enkelt ett liv utanför bloggen. Bland annat så är studierna rätt så krävande just nu, vilket är jobbigt, men antagligen samtidigt rätt så roligt. Jag är ju en liten pluggis. Men jag önskar att jag vore mycket mer av en pluggis. Vad trevligt det skulle vara om jag absolut älskade att plugga, ville plugga varje sekund och mycket hellre pluggade än till exempel kikade på film. Vad mycket lättare studierna skulle kännas då.
Anledningen är enkel. Jag har helt enkelt ett liv utanför bloggen. Bland annat så är studierna rätt så krävande just nu, vilket är jobbigt, men antagligen samtidigt rätt så roligt. Jag är ju en liten pluggis. Men jag önskar att jag vore mycket mer av en pluggis. Vad trevligt det skulle vara om jag absolut älskade att plugga, ville plugga varje sekund och mycket hellre pluggade än till exempel kikade på film. Vad mycket lättare studierna skulle kännas då.
Melody Club
Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Melody Clubs musik en gång i tiden. Sedan slutade jag att lyssna på dem. Nu har jag igen kommit på att de har gjort en hel del mycket bra musik.
Melody Club - Electric:
Melody Club - Electric:
Ikväll är det tydligen Michael Jackson-tema i Idol...
Jag läste nyss att det är Michael Jackson-tema i Idol ikväll. Jag minns att jag både på den tiden när jag brukade titta på Idol och på senare tid har tänkt att det vore roligt om de körde MJ-tema någon gång och att det skulle vara en bra idé att göra det. Tydligen skulle mannen behöva dö innan de valde att köra tema med honom...
Aja, jag tittar inte på Idol och har ingen koll i huvud taget på vilka det är som är med och tävlar. Jag tittade i och för sig inte förra året heller, men då kände jag att jag hade lite koll i alla fall. Well, well... I don't care.
Aja, jag tittar inte på Idol och har ingen koll i huvud taget på vilka det är som är med och tävlar. Jag tittade i och för sig inte förra året heller, men då kände jag att jag hade lite koll i alla fall. Well, well... I don't care.
Idag tar många digitalkameran för givet.
För inte väldigt många år sedan var jag, liksom många andra, tvungen att spara allt mitt fotograferande till de bästa bilderna och om jag misstänkte att en bild blev dålig, för man kunde ju inte se på direkten hur bilden blev, så var jag tvungen att tänka en gång extra innan jag eventuellt tog om bilden, eftersom både film och framkallning kostar pengar.
Idag har jag över 12 000 fotografier på min dator. Många av dem är väldigt lika varandra eller onödiga tramsbilder. Till exempel så har jag många gånger tagit med mig min digitalkamera på fester och tagit en hel del onödiga fyllebilder och låtit andra människor ta en hel del onödiga fyllebilder med min kamera. Det hade jag knappast gjort om jag fortfarande endast använt mig av en analog kamera.
Jag är väldigt glad över att jag har dessa bilder på datorn och jag har så klart flera säkerhetskopior av dem eftersom alla mina bilder är väldigt viktiga för mig. Bland mina bilder finns både bilder som jag är stolt över då jag finner dem vackra och konstnärliga och bilder som väcker vackra minnen till liv och alla dessa bilder känns som en liten del av mig själv. Visst, de viktigaste minnena kanske man bär med sig i hjärtat, men det betyder inte att man inte vill ha fotografier kvar som extra stöd för minnet.
Och visst, jag tycker att det kan vara väldigt kul och trevligt att ta bilder med en analog kamera för att framkalla dem själv. Men det kräver lite mer tid och ansträngning samt en del extra material.
När jag inte har någonting att göra så gillar jag att sitta och kika igenom mina bilder och låta minnen som har somnat vakna till liv igen. Jag gillar hur mina digitala fotoalbum hela tiden växer. Jag gillar hur en av mina bästa vänner, som jag nuförtiden inte träffar ofta, i princip varje gång vi ses frågar om jag har några nya bilder att visa. Jag gillar att en tråkig dag kunna knäppa massor av bilder och lyckas med några av dem. Dessa saker hade jag inte alls kunnat göra i samma utsträckning om jag endast hade ägt en "gammaldags analog kamera".
Ändå tar jag allt som oftast digitalkameran för givet.
Idag har jag över 12 000 fotografier på min dator. Många av dem är väldigt lika varandra eller onödiga tramsbilder. Till exempel så har jag många gånger tagit med mig min digitalkamera på fester och tagit en hel del onödiga fyllebilder och låtit andra människor ta en hel del onödiga fyllebilder med min kamera. Det hade jag knappast gjort om jag fortfarande endast använt mig av en analog kamera.
Jag är väldigt glad över att jag har dessa bilder på datorn och jag har så klart flera säkerhetskopior av dem eftersom alla mina bilder är väldigt viktiga för mig. Bland mina bilder finns både bilder som jag är stolt över då jag finner dem vackra och konstnärliga och bilder som väcker vackra minnen till liv och alla dessa bilder känns som en liten del av mig själv. Visst, de viktigaste minnena kanske man bär med sig i hjärtat, men det betyder inte att man inte vill ha fotografier kvar som extra stöd för minnet.
Och visst, jag tycker att det kan vara väldigt kul och trevligt att ta bilder med en analog kamera för att framkalla dem själv. Men det kräver lite mer tid och ansträngning samt en del extra material.
När jag inte har någonting att göra så gillar jag att sitta och kika igenom mina bilder och låta minnen som har somnat vakna till liv igen. Jag gillar hur mina digitala fotoalbum hela tiden växer. Jag gillar hur en av mina bästa vänner, som jag nuförtiden inte träffar ofta, i princip varje gång vi ses frågar om jag har några nya bilder att visa. Jag gillar att en tråkig dag kunna knäppa massor av bilder och lyckas med några av dem. Dessa saker hade jag inte alls kunnat göra i samma utsträckning om jag endast hade ägt en "gammaldags analog kamera".
Ändå tar jag allt som oftast digitalkameran för givet.
Sudoku
Sudoku är härlig hjärnträning när man inte har någonting annat för sig och vill få tiden att gå lite snabbare. Jag skulle säkert kunna fastna för det i timmar. Ändå blir det inte av särskilt ofta att jag löser sudoku. Jag gjorde det ofta för ett par år sedan, innan jag glömde bort det, men nu verkar det som att min sudoku-nördiga lillasyster har inspirerat mig till att börja igen...
Jag gjorde en "fin" sudoku-bild när jag försökte underhålla mig själv tidigare i eftermiddag. (De små figurerna i rutorna satte jag bara dit för att det skulle bli lite mer tjusigt.) Hi hi... Så kul kan jag ha när jag är rastlös!
Jag gjorde en "fin" sudoku-bild när jag försökte underhålla mig själv tidigare i eftermiddag. (De små figurerna i rutorna satte jag bara dit för att det skulle bli lite mer tjusigt.) Hi hi... Så kul kan jag ha när jag är rastlös!
Men det var då ett tjatande!
Men det var då ett tjatande! Jag vet det. Förlåt mig! Jag vet att jag redan har publicerat massor av höstbilder här på bloggen. Men jag fotade lite från min franska balkong idag och tyckte att bilderna blev så fina (fast de egentligen bara ser ut som vanliga mainstream höstbilder) att jag kände att jag ville publicera dem också.
Alla fotografier: Copyright © Erica Lundberg - 2009
Alla fotografier: Copyright © Erica Lundberg - 2009
Lady Gaga
Många av mina vänner har "fallit" för Lady Gaga för längesedan. Jag trodde inte att jag också skulle göra det, men kom helt plötsligt på att jag redan har gjort det. "Urskön" är liksom det rätta ordet för både hennes musik och klädstil, enligt mig. Visst, hon kanske inte alltid har väldigt snygga kläder och outfits, men hon sticker ut på ett härligt sätt.
Bilden är inte min.
Bilden är inte min.
När hon inte kan sova...
Det är sådant här som sker på min dator de gånger jag ej kan sova:
Sexy...
Foto: © Erica Lundberg - 2009
Sexy...
Foto: © Erica Lundberg - 2009
Song of the day.
Jag tänkte bara säga att jag verkligen gillar Patrick Wolfs låt "Hard Times":
Lundbergshumor.
Lundbergshumor: Karl eller Lars? Lars eller Karl?
Marge Simpson viker ut sig i Playboy...
Inför 20-årsjubileumet av serien "The Simpsons" ska tydligen Marge Simpson pryda omslaget till tidningen Playboy. Jag tycker faktiskt att det var en ganska rolig idé.
Kaffe, vad är det?
Erica säger: "Kaffe, vad är det för något trams? Det har jag aldrig hört talas om..."
Dress.
Jag föll verkligen pladask för denna klänning:
Bilden kommer från Halens hemsida, där du kan köpa klänningen för 699 SEK.
Bilden kommer från Halens hemsida, där du kan köpa klänningen för 699 SEK.
Mojito Shoes
Allätaren.
Som jag har tidigare har skrivit så har jag den senare tiden blivit mer och mer av en allätare när det gäller musik. När jag tänker efter så finns det hur mycket musik som helst som jag gillar väldigt mycket. Egentligen vill jag hela tiden berätta i bloggen om vilka låtar, musikartister och band som jag gillar, men det går liksom inte, för även om jag inte skulle skriva om någonting annat än musik så skulle jag nog ändå bara lyckas få med en bråkdel av vad jag gillar. Nu när jag endast ibland skriver om musik så får jag alltså bara med en bråkdel av en bråkdel av vad jag gillar...
The Rasmus
The Rasmus är ett annat band som jag gillar. Jag lyssnade på dem en hel del när de var aktuella med skivan "Dead Letters". Jag minns hur jag brukade skruva upp volymen väldigt mycket varje gång videon till "In my life" visades på TV. Sedan tröttnade jag på dem. För några månader sedan återupptäckte jag dem och kom på att de har gjort många låtar som jag gillar. "Dead Promises" och "Livin' In A World Without You" är två exempel på riktigt bra låtar:
The Rasmus - Dead Promises:
The Rasmus - Livin' In A World Without You:
The Rasmus - Dead Promises:
The Rasmus - Livin' In A World Without You:
Alphaville
Helt plötsligt kom jag på att bandet Alphaville ju har gjort en hel del otroligt bra musik och att jag verkligen gillar Marian Golds röst och sång.
Fallen Angel:
A Victory of Love:
Att jag kom på att jag gillar deras musik har nog lite att göra med att jag nyligen började gilla den sorts gamla synthmusik igen som jag inte alls tyckte om för ett år sedan (exempelvis Depeche Mode) men som jag gillade för ett par år sedan. Som jag har sagt tidigare så svänger ju min musiksmak.
Suck!
Suck! Ibland tänker jag faktiskt för mycket.
(Då skulle jag vilja ha en av- och påknapp till tankarna...)
(Då skulle jag vilja ha en av- och påknapp till tankarna...)
Rymden är fascinerande.
Rymden är fascinerande.
128 fusklappar...
Corren berättar om en elev på Linköpings universitet som hade med sig 128 stycken fusklappar i A4-format på en tentamen. Detta resulterade i fyra månaders avstängning.
Ärligt talat så förstår jag varken hur man vågar eller hur man kan ha samvete till någonting sådant.
Plugga och gör ditt bästa istället för att fuska!
Ärligt talat så förstår jag varken hur man vågar eller hur man kan ha samvete till någonting sådant.
Plugga och gör ditt bästa istället för att fuska!
Autumn.
Det är många som passar på att ta snygga höstbilder nu när det är så vackert utomhus. Jag har faktiskt ännu inte tagit några höstbilder i år, men jag har tagit många under tidigare år.
Här, här, här, här, här och här hittar ni några mer och lite mindre höstiga bilder som jag redan har publicerat i bloggen tidigare. Här under hittar ni några fler:
Alla bilder: Copyright © Erica Lundberg
Här, här, här, här, här och här hittar ni några mer och lite mindre höstiga bilder som jag redan har publicerat i bloggen tidigare. Här under hittar ni några fler:
Alla bilder: Copyright © Erica Lundberg
Trött.
Det är egentligen inte särskilt smart av mig att publicera blogginlägg när jag är så trött som jag är just nu. Det slutar hela tiden med att jag blir tvungen att göra förändringar i mina publicerade inlägg flera gånger, eftersom jag hittar så många fel i dem. Ändå fortsätter jag att blogga, vilket ju är ännu smartare (ironi)...
"De som mördar"
Det var förresten längesedan som jag tjatade om mina "favoriter" The Killers. Jag lyssnade lite på dem idag efter att inte ha lyssnat på dem på väldigt länge och jag upptäckte att jag har saknat dem.
Gröt.
Jag gillar verkligen gröt, särskilt så här på hösten. Här äter jag havrekli- och äppelgröt tillsammans med äppelmos, hackade hasselnötter och kanel:
© Erica Lundberg - 2009
© Erica Lundberg - 2009
(Nena &) Tokio Hotel
Jag brukar inte lyssna på Nena särskilt ofta (som jag har skrivit tidigare så lyssnar jag ju inte så otroligt mycket på musik med kvinnliga sångare i huvud taget), men det finns några gamla låtar med henne som jag lyssnar på ibland (t.ex. "Nur geträumt", "Sonnenaufgang", "Leuchtturm" och "Rette mich"). Jag fastnade dock lite för hennes nya album "Made in Germany" på Spotify nyss.
Snyggt omslag också. Bild hittad via Google.
På tal om tysk musik (och endast vissa personer som känner mig förstår varför denna glidning från Nena till Tokio Hotel känns lite rolig) så måste jag också påpeka att jag finner Tokio Hotels nya album "Humanoid" riktigt bra. Visst, det kanske inte är det mest genialiska och avancerade som jag har hört soundmässigt (vilket är precis vad jag också skulle kunna säga om Nenas album), men det spelar ingen roll för mig (som ju lyssnar på en hel del enkel pop och rock) (and sometimes less is more to me). Låtarna är i alla fall inte helt förutsägbara, utan jag fick mig en del överraskningar, och albumet är också långt ifrån det mest ogenialiska och oavancerade som jag har hört soundmässigt. Albumets låtar passar absolut min musikstil och jag gillar verkligen texterna. Även om hela albumet har ett visst sound så känns stilen på låtarna varierad (likt på Tokio Hotels tidigare album), vilket jag gillar. Jag gillar alla albumets låtar (mycket), men jag har hittat tre favoriter: "Humanoid" (tyska versionen), "Kampf der Liebe" och "Screamin'". Dessa tre låtar är riktigt härliga att lyssna på.
Jag tycker förresten varken att albumet (eller egentligen albumen) "Humanoid" är bättre eller sämre än något av Tokio Hotels tidigare album. Men det är lite annorlunda mot de tidigare och jag gillar ju förändringar och variation.
Väldig snyggt omslag. Bild från Tom Kaulitz blogg.
Snyggt omslag också. Bild hittad via Google.
På tal om tysk musik (och endast vissa personer som känner mig förstår varför denna glidning från Nena till Tokio Hotel känns lite rolig) så måste jag också påpeka att jag finner Tokio Hotels nya album "Humanoid" riktigt bra. Visst, det kanske inte är det mest genialiska och avancerade som jag har hört soundmässigt (vilket är precis vad jag också skulle kunna säga om Nenas album), men det spelar ingen roll för mig (som ju lyssnar på en hel del enkel pop och rock) (and sometimes less is more to me). Låtarna är i alla fall inte helt förutsägbara, utan jag fick mig en del överraskningar, och albumet är också långt ifrån det mest ogenialiska och oavancerade som jag har hört soundmässigt. Albumets låtar passar absolut min musikstil och jag gillar verkligen texterna. Även om hela albumet har ett visst sound så känns stilen på låtarna varierad (likt på Tokio Hotels tidigare album), vilket jag gillar. Jag gillar alla albumets låtar (mycket), men jag har hittat tre favoriter: "Humanoid" (tyska versionen), "Kampf der Liebe" och "Screamin'". Dessa tre låtar är riktigt härliga att lyssna på.
Jag tycker förresten varken att albumet (eller egentligen albumen) "Humanoid" är bättre eller sämre än något av Tokio Hotels tidigare album. Men det är lite annorlunda mot de tidigare och jag gillar ju förändringar och variation.
Väldig snyggt omslag. Bild från Tom Kaulitz blogg.
Happy...
Jag känner bara för att berätta att jag är väldigt glad just nu, så att ni vet.
Brinnande rött.
© Erica Lundberg - 2005
När jag inte kan somna...
När jag inte kan somna är Photoshop ofta en kär vän... Här har jag lekt med en gammal, dålig och suddig bild på mig själv. En gammal bild som väcker starka känslor och minnen hos mig. Bilden kommer från en märklig, rolig och jobbig, bra och dålig dag under den sommaren som hittills har varit den sämsta och den bästa sommaren i mitt liv.
© Erica Lundberg
© Erica Lundberg
Poems
Jag skrev ju att jag kanske skulle lägga upp några handskrivna dikter. Därför kikade jag igenom några av mina gamla dikter idag. Jag orkade dock inte leta särskilt noga och hittade inte så mycket som jag tyckte var värt att publicera. Jag var väldigt ung när jag skrev de flesta av dikterna och idag så tycker jag att de flesta är rätt så dåliga och min svenska var mycket sämre förr än vad den är idag. Men jag tänkte att jag ändå skulle publicera åtminstonde en handskriven dikt och jag hittade en som jag tycker är rätt så söt.
Jag är ganska säker på att jag gick i sjunde klass då jag skrev denna dikt och det betyder att jag var 13 år gammal (2002-2003). Min handstil såg nästan ut som den ser ut nu. Jag gjorde dock lite annorlunda j:n och ni kan ju lägga märke till mina a:n. Jag gjorde också streck över mina ä:n och ö:n på den tiden, vilket jag idag tycker ser slarvigt och fult ut. Jag gör i och för sig inte propra prickar nuförtiden heller, det är jag för lat för, utan det blir mer någonting som liknar små v:n, vilket jag ändå tycker ser mycket snyggare ut än strecken nedan. Hm, det är rätt så intressant det här med handstilar...
© Erica Lundberg
Jag är ganska säker på att jag gick i sjunde klass då jag skrev denna dikt och det betyder att jag var 13 år gammal (2002-2003). Min handstil såg nästan ut som den ser ut nu. Jag gjorde dock lite annorlunda j:n och ni kan ju lägga märke till mina a:n. Jag gjorde också streck över mina ä:n och ö:n på den tiden, vilket jag idag tycker ser slarvigt och fult ut. Jag gör i och för sig inte propra prickar nuförtiden heller, det är jag för lat för, utan det blir mer någonting som liknar små v:n, vilket jag ändå tycker ser mycket snyggare ut än strecken nedan. Hm, det är rätt så intressant det här med handstilar...
© Erica Lundberg
Det här med David Letterman...
Jag orkar knappt engagera mig alls i vad Aftonbladet kallar för "Lettermans sexskandal". Varför skulle jag? Jag tycker att hans show är bra, även om jag sällan ser på den, och om jag får höra saker om hans privatliv så påverkar det knappast vad jag tycker om hans show. Men när jag på grund av tristess tidigare idag ströläste lite om ämnet så kom jag att tänka på hur viktigt jag tycker att det är att människor står för de fel som de har gjort, vilket Letterman nu verkar ha gjort på ett bra sätt med ett skapligt snyggt erkännande. Sedan så tycker jag självklart att det är bättre att låta bli att göra dessa fel i huvud taget, men man kan ju inte resa tillbaks i tiden och göra saker annorlunda (/ogjorda) och därför tycker jag alltså att det är viktigt att kunna stå för sina misstag istället för att ljuga och slingra sig som vissa gör.
2003
Jag hittade några fler bilder från tiden då jag var yngre, 2003 närmare bestämt:
© Erica Lundberg - 2005
© Erica Lundberg - 2005
Cute
Cute (från 2004):
© Erica Lundberg - 2004
© Erica Lundberg - 2004
Lördagsfotografi
Lördagsfotografi:
© Erica Lundberg - 2005
© Erica Lundberg - 2005
Mer om min handstil (för intresseklubben)...
Handstil...
Handskrivet:
Datorskrivet:
Datorskrivet:
2006
Matchande systrar på brorsans bröllop:
(En ovanligt brun) Erica:
Elin:
© Erica & Elin Lundberg
Swenglish?
En del tycker att det är otroligt löjligt att slänga in ett engelskt ord här och där då man talar eller skriver. Det tycker inte jag. Jag gör det faktiskt själv ibland. Det händer att jag slänger in både engelska och tyska ord och uttryck då och då. Det beror varken på att jag har ett dåligt svenskt ordförråd eller att jag vill visa mig häftig eller märkvärdig på något sätt. Det har mer att göra med att: 1. Det finns ord och uttryck på andra språk (exempelvis tyska och engelska) som inte har någon svensk motsvarighet. 2. Jag tycker att vissa ord och uttryck låter starkare på tyska eller engelska än på svenska. 3. Jag gillar variation och tycker att det kan låta roligt att slänga in lite ord från andra språk.
Men det får inte gå till överdrift, för då tycker jag också att det kan bli löjligt.
Men ni får alltså stå ut med att jag slänger in något ord från engelskan eller tyskan (vilka är de enda språk jag kan använda mig av någorlunda bra förutom svenskan) då och då (om ni fortsätter att läsa min blogg förstås, vilket jag absolut hoppas att ni gör), men självklart inte ofta.
Men det får inte gå till överdrift, för då tycker jag också att det kan bli löjligt.
Men ni får alltså stå ut med att jag slänger in något ord från engelskan eller tyskan (vilka är de enda språk jag kan använda mig av någorlunda bra förutom svenskan) då och då (om ni fortsätter att läsa min blogg förstås, vilket jag absolut hoppas att ni gör), men självklart inte ofta.
Ha ha!
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka i helt fel banor och det verkar som att min hjärna inte klarar av att tänka i huvud taget. Att många av de personer jag känner ser mig som en smart person känns ibland löjligt.
Men som tur är så har jag lätt för att skratta åt mig själv och denna gång gällde mitt stora tankefel inte alls någon stor sak. Jag måste låta hjärnan få stänga av sig själv ibland. I det stora hela är jag ändå nöjd med mig själv. Jag vet att jag inte är en av de smartare, men jag vet också att jag knappast är en av de dummare...
Eller?
Ha ha...
Men som tur är så har jag lätt för att skratta åt mig själv och denna gång gällde mitt stora tankefel inte alls någon stor sak. Jag måste låta hjärnan få stänga av sig själv ibland. I det stora hela är jag ändå nöjd med mig själv. Jag vet att jag inte är en av de smartare, men jag vet också att jag knappast är en av de dummare...
Eller?
Ha ha...