Because it isn't a masterpiece.
© Erica Lundberg - 2007
Hon heter Erica, kvinnan som älskar kaffe i alla dess former.
© Erica Lundberg - 2008
Do you see darkness?
Jag har ingen aning om vem fotografen är, men det är jag som står i mitten, bilden är från år 2005, och det är jag som har "photoshopat" den.
Svartvitt eller massor av färg?
Jag har ingen aning om vem fotografen är, men det är i alla fall jag som har "photoshopat" bilderna.
"Planet of the Apes"
Jag hittade en till, lite kortare, text, som jag tidigare har skrivit om en film. Jag tar och publicerar den med.
APORNAS PLANET
Originaltitel: Planet of the Apes
Regissör: Tim Burton
Utgivningsår: 2001
Mitt betyg:
Ljud/musik: 3,5
Manus/handling: 4
Skådespelare: 3
Effekter/foto: 4
Filmlängd: 5
Helhetsbetyg: 4
Min kommentar:
En bra, påhittig och snygg film med ett överraskande slut, är denna film enligt mitt tycke. Jag vet att det finns de som inte alls håller med och på vissa sätt kan jag väl kanske förstå dem, då filmen till viss del känns väldigt ytlig och aningen actionfokuserad. Men jag gillar den, och jag anser att alla filmer inte behöver vara särskilt djupa. Jag är också väldigt förtjust i filmer som är postapokalyptiska, dystopiska och dylikt.
Några av filmens nackdelar är att den kan vara ganska förutsägbar och att den är väldigt fylld av klichéer. Men så är det ju med de flesta filmer i detta slag. Jag gillar att filmen är lite annorlunda mot den äldre versionen och inte "direktkopierad", men det skulle kanske vara kul med en till nyversion, som är mer lik den gamla versionen, då jag verkligen gillar första "Apornas Planet" (utgiven 1968, regisserad av Franklin J Schaffner), och särskilt dess slut. Men jag gillar också slutet i denna film väldigt mycket.
Jag tycker att den här filmen är lite annorlunda mot de flesta av Tim Burtons andra filmer. Den är exempelvis lite mindre mörk än många av hans andra filmer. Men jag gillar denna "Apornas Planet", precis som jag gillar de flesta av Tim Burtons filmer. Denna film är ganska så snyggt gjord, men det är handlingen jag gillar mest. Jag gillar denna film bättre än den äldre versionen, då den här känns mer "fräsch". Inte för att jag inte gillar gamla filmer, tvärtom! Jag älskar riktigt gamla filmer, men just det "slutet-på-60-talet-början-på-70-talet-stuket" som är i Franklin J Schaffners version från 1968 gillar inte alltid särskilt mycket. Slutet anser jag dock, som jag tidigare påpekat lite svagt, vara bättre i den äldre versionen. Jag känner också att jag måste påpeka att jag faktiskt gillar de gamla uppföljarna (som kom efter 1968:s version) något - fast de alla på många sätt är ganska så tramsiga.
Till slut så tänkte jag säga lite vad jag tycker om musiken och skådespeleriet. Som vanligt i Burtons filmer så är det Danny Elfman som står för musiken, och han gör det bra i denna film, som vanligt. Musiken ger mig ingen "wow-känsla", likt i ex. filmen "Edward Scissorhands", men den är helt klart godkänd. De flesta skådespelarna i filmen är bra. Här får jag dock heller ingen "wow-känsla". Jag gillar Helena Bonham Carter, och detta är knappast hennes bästa prestation. Mark Wahlberg är helt okej, som vanligt. Jag har nog sett honom göra bättre ifrån sig i andra filmer.
© Erica Lundberg - 2006
James Camerons "Titanic"
Well, jag har ju lovat er att jag ska skriva någonting ordentligt om åtminstone en film. Jag orkar inte skriva någonting just nu, men jag har hittat en äldre recension (eller snarare hyllning) som jag har skrivit. Jag tänkte dela med mig av den. Jag håller idag med om det mesta av det som jag här har skrivit om filmen:
TITANIC
Originaltitel: Titanic
Regissör: James Cameron
Utgivningsår: 1997
Mitt betyg:
Ljud/musik: 5
Manus/handling: 5
Skådespelare: 5
Effekter/foto: 5
Filmlängd: 5
Helhetsbetyg: 5
Min kommentar:
Allra först så skulle jag vilja berätta vilken scen i filmen "Titanic" som är min favoritscen. Jag tror liksom att min favoritscen skiljer sig ganska mycket från de scener andra brukar gilla mest i denna film. Min favoritscen är när Rose och de andra överlevande tas upp på båten som kommer och räddar dem. Man får bland annat se en närbild av Roses ansikte, och jag kan verkligen föreställa mig overklighetskänslan där hon, i livbåten, har väntat på att få tas upp, efter allt dramatiskt som skett på kort tid. Jag vet själv att man kan känna en konstig dimma i huvudet och inte riktigt förstå om man befinner sig i en dröm eller inte, då man nyss har varit med om någonting dramatiskt. Man befinner sig i ett slags dimmigt chocktillstånd. Ändå så har jag knappast varit med om någonting som har varit lika dramatiskt som sjunkandet av Titanic, men jag tycker att den där overklighetskänslan och chocken som man kan känna förmedlas otroligt bra i scenen jag talar om.
James Camerons film "Titanic" är en av de bästa filmer jag har sett. Det finns inte mycket som jag inte gillar med den filmen. Jag vet att många föredrar att se den endast en gång i sitt liv, eftersom de tycker att den är så lång, och kanske till och med jobbig, men jag har nog sett den över femton gånger - fast jag brukar ha väldigt svårt för att se samma film flera gånger. Men femton gånger "Titanic" kanske inte är så mycket i sin helhet. Det blir ju trots allt bara ca 45 timmar sammanlagt, alltså inte ens två dygn.
I alla fall så har jag ju gett alla mina fem delbetyg femmor, vilket borde säga en hel del.
James Horners musik är underbar, och jag älskar hur alla instrumentala låtar hör ihop med slutlåten som Celine Dion framför. Då vill jag också påpeka att jag tycker att musiken är underbar fast den absolut inte tillhör den musiksort som jag lyssnar på i vanliga fall. Musiken passar filmen mycket bra. Allt annat ljud i filmen är också mycket bra. Jag gillar verkligen de ljud som skeppet ger ifrån sig under sjunkandet, som liksom får det att kännas som att skeppet skulle vara vid liv.
Manuset och handlingen gillar jag verkligen. Jag gillar verkligen de påhittade karaktärerna, Rose, Jack, Cal och de andra... Att jag är väldigt intresserad av fartyget Titanic (och var ännu mer intresserad när jag var yngre) spelar ju kanske in lite. Men borde inte det faktumet göra att jag är extra kräsen när det gäller filmer om skeppet? I och för sig så kan jag hålla med om att filmen kanske är aningen för dramatisk och sentimental. Det finns några få saker i filmen som jag tycker blir "för mycket". Ett exempel på en sak som jag stör mig på är att Murdoch skjuter en person, för att sedan skjuta sig själv, eftersom Murdoch är en man som var med på Titanic i verkligheten, och tydligen ej sköt varken någon annan eller sig själv. Någonting väldigt bra med filmen är att jag tycker att manusets utformning lämnar plats så att jag inte bara sörjer över Jacks och Roses kärlekshistoria, utan att jag sörjer precis lika mycket över alla andra offer som man ser i filmen, och tanken på hur många liv som faktiskt förlorades då det riktiga skeppet sjönk.
Skådespelarna skulle jag kunna säga hur mycket som helst om, men det skulle ta upp för mycket plats. Jag säger så mycket som att Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är två av mina favoritskådespelare/erskor, och att det är mycket tack vare Kates fantastiska skådespeleri som jag gråter när Jack dör. Jag såg nyss filmen "Revolutionary Road", och fast det var mycket som var väldigt bra i filmen så anser jag att den inte alls skulle ha varit så bra som den är om det inte vore för DiCaprios och Winslets insatser. Det finns dock många fler fantastiska skådespelare/erskor i "Titanic", ex. Kathy Bates och Victor Garber.
Fotot är superbt, enligt mig, och effekterna är också bra. Man ska ju också tänka på att det var ett tag sedan filmen gjordes och att filmtekniken faktiskt har hunnit utvecklas en hel del på den tiden.
Många tycker att filmen är för lång och att det är för mycket trams i början. Men jag gillar verkligen allt som händer innan skeppet sjunker. Där finns det en hel del fantastiska scener som är väldigt vackra och ofta också väldigt fulla av en härlig humor som ger en fin kontrast till allt det dramatiska i filmen.
För att sammanfatta allt, så är "Titanic" en film som berör mig på djupet, och jag blir mer och mer fylld av känslor för varje gång jag ser den. Jag berörs inte bara av det som händer huvudrollerna Jack och Rose, utan också av det som händer allt annat folk på skeppet, och - såklart - det faktum att Titanic är ett skepp som finns på riktigt, och att det var väldigt många personer som dog den natt skeppet sjönk, det vill säga natten mellan den 14:e och 15:e april 1912. Jag vill också säga att filmens humoristiska ögonblick höjer filmen otroligt mycket.
Självklart så vet jag att denna film, likt de flesta andra filmer, innehåller en hel del tabbar och missar. Jag har själv inte varit tillräckligt uppmärksam för att upptäcka något fel i filmen, men jag har hört att den innehåller både historiska missar, missar i handlingen och tekniska fel (ex. mikrofoner som speglar sig). Men jag anser inte dessa fel vara tillräckligt stora för att de ska kunna sänka filmens helhetsbetyg.
Jag vet dock att det också finns en nostalgisk faktor som gör att jag gillar filmen så mycket. Jag var endast nio år då jag såg filmen för min första gång. Om jag hade sett filmen för första gången idag, så antar jag att jag hade tyckt att den var lika bra som jag faktiskt tycker att den är, men filmen hade nog inte väckt riktigt lika starka känslor hos mig som den faktiskt gör. När jag har betygsatt filmen så har jag i alla fall försökt att vara så objektiv som möjligt, och försökt att bortse från den nostalgiska faktorn.
© Erica Lundberg - 2006
Saturday
Bluffar Mr. Phoenix?
Jag anser att det skulle kännas ganska typiskt någonting Phoenix skulle göra, ex. för att driva med media, han verkar ju inte gilla media särskilt mycket. Men man vet ju aldrig vad man ska tro... Jag bryr mig faktiskt inte så jättemycket heller, om jag ska vara helt ärlig.
Universe
"Ja, jag menar... Hur skulle universum kunna ta slut? Är det en stor tegelvägg mitt i vägen eller? xP Sen MÅSTE det ju faktiskt finnas något bakom den! "
Jag tyckte att det var ganska finurligt skrivet.
"Isn't it weird?" # 2
Det här är, och kommer antagligen alltid att vara, nostalgi för mig:
Hanson - Weird
Låten släpptes 1997, så jag var alltså endast ca åtta år gammal då jag hörde den första gången.
Isn't it weird?
Så är det. Livet är fyllt av små märkligheter.
"Tree man"
Så fort man gnäller på en småsak så ska man tänka på att det finns så många sjukdomar och problem som man ska vara otroligt glad över att man själv (hittills: "peppar, peppar, ta i trä") har sluppit.
Jag hoppas verkligen allt det bästa för Dede i framtiden!
Zwilling
Ibland så känns det som att jag och min lillasyster skulle vara tvillingar, i alla fall på sättet! Vi tycker och tänker lika om nästan allt, och vet nästan alltid vad den andre av oss tänker.
Laugh Out Loud!
Foton: Jag gissar att båda bilderna är ganska gamla och att de båda är tagna av oss själva.
Fast jag är fortfarande väldigt förvånad över att Elin, när hon var yngre, gillade en musikgrupp väldigt mycket, utan att jag visste någonting om det!
"Nein, das ist nicht gelogen!"
Inga fler hoppande soffor eller "Glas med larsögon". Ja, det är bara Elin som förstår.
Helgen var väldigt fylld av ironi. Det var ju i och för sig inte särskilt oförväntat, eftersom jag umgicks med Elin hela helgen.
Förresten så tyckte jag att filmen "Mammut" var mycket bra.
Uteliv
När jag är ute så är det mest r'n'b-, disco- och dancemusik som lockar mig. Det händer dock i princip aldrig nuförtiden att jag vill ha sådan musik i min mp3-spelare.
Weather
Aja, jag lever och är lycklig i alla fall. Varför ska man gnälla på småsaker? För att det är kul?
Förresten så gnäller inte jag egentligen. Jag påpekar bara.
Angående programmet "Debatt"
"För att en diskussion skall bli bra och intressant så krävs det mer tid. Ett ämne, en timme borde det vara. Minst. Om ämnet är intressant så orkar man lyssna." skrev Magnusson i förrgår. Jag håller verkligen med.
Jag har sett hela programmen av "Debatt" några gånger, och varje gång så har jag tänkt på att ju ingen verkar hinna säga det de egentligen vill säga. Detta gör att man kan missuppfattas väldigt mycket. Om man bara får säga hälften av det man vill (eller till och med mindre än så) så kan det låta som att man tycker någonting helt annat än det man faktiskt tycker. Sådant hatar jag. Jag vill hinna säga allt jag vill säga. Det är därför som mina blogginlägg alltid blir så långa!
Men jag tycker ändå att Isabella skulle ha ställt upp på "Debatt", bara för att få möta Katrin "man mot man". Om Isabella (eller likväl Katrin) inte hade hunnit säga allt hon ville säga så hade hon ju kunnat förklara resten i sin blogg.
Vikt - igen
Många människor svälter, då de ej får tag på mat p.g.a. fattigdom, medan vissa människor äter alldeles för mycket. Andra svälter sig, för att de anser sig vara för tjocka, fast de är smala. Många har en mer hälsosam inställning till mat, och har råd att äta det de vill äta. Etcetera...
Oj då!
Blondinbella vs. Katrin och Gynning
Jag brukar inte ofta läsa vad Blondinbella skriver. Jag brukar inte ofta läsa vad Katrin Zytomierska skriver. Jag brukar inte heller ofta läsa vad Carolina Gynning skriver.
Jag har därför inte kunnat tycka särskilt mycket om någon av dessa tre "brudar". Man kan ju inte tycka särskilt mycket om någon som man inte vet särskilt mycket om.
För att antal dagar sedan (jag minns ej hur många) så läste jag i någons blogg (jag minns ej vilkens) att Blondinbella hade gått ner väldigt mycket i vikt den senaste tiden. Någonting (tristess?) fick mig då att vilja gå in på denna Isabella Löwengrips blogg, för att kika lite på vad hon har skrivit den senast tiden. Samma dag så hade hon då faktiskt skrivit ett inlägg där hon berättar om hur trött hon är på all dagens vikthets, och på att "förebilder" som Katrin Zytomierska och Carolina Gynning, i sina bloggar, skriver en hel del om bantning, hur man går ner i vikt och att de själva försöker att gå ner i vikt.
Jag tänkte att detta är bra skrivet och att det finns en mycket bra mening i det hon skrivit. Men jag tänkte också på att Blondinbella i sin blogg (jag läste en hel del i den, den dagen, och har läst ännu mer idag) framstår som en väldigt utseendefixerad person, och även om hon inte skriver några direkta "svälttips" (som tydligen Gynning ska ha gjort), så kan de tjejer som läser om Isabellas utseendefixering likväl, dock mer indirekt, påverkas till självsvält och dylikt. De känner att de måste se bra ut för att bli ordentligt omtyckta, och innerst inne hos de flesta av oss tjejer så verkar det finnas någonting som säger att "om du går ner i vikt så blir du snyggare".
Även om Isabella kanske inte har någon egen strävan efter att bli så smal som möjligt, så upplever jag henne som en tjej med en strävan efter att allt (inklusive hon själv) hela tiden måste vara så nära det perfekta som möjligt. Man måste, som människa, lära sig att allt inte kan vara perfekt. Det är det som är så bra med livet; allt kan inte vara perfekt! Men som sagt, många får för sig att allt måste vara perfekt, och många får för sig att allt blir lite mer perfekt om man blir smalare.
Den 25:e november skrev t.ex. Isabella också detta: "När det gäller viktnedgång är så det att utesluta kolhydrater, såsom pasta, bröd, ris etc och ersätta det med mer protein och nyttigt fett som gäller. I januari vägde jag 63 kg och i augusti hade jag gått ner till 55 kg på grund av lågt kolhydratintag." Hm, hon kanske inte uppmanar till självsvält, men jag tycker ändå att detta till viss del säger emot det hon idag "bråkar om". Men, jag är inte Aftonbladet, så det kanske är viktigt att skriva att hon också i samma inlägg, med fet stil, skrev detta: "MEN som sagt, jag vill inte gå ner mer utan gå upp i muskler så får jag sluta med kosten och äta pasta, fullkornsbröd mer ofta och regelbundet."
Nu har det ju i alla fall tydligen blivit lite bråk och debatt mellan bloggerskorna. Jag ställer mig inte på någons sida, eftersom jag, för att kunna se objektivt på det hela, först måste ta reda på allt tjejerna har sagt om ämnet, och det har jag varken ork eller tid för.
Jag vill dock ge "cred" till Isabella, för just sättet som hon skriver om ätstörningar på. Det verkar finnas grymt många personer som tror att de förstår vad ätstörningar är, fast de inte har någon aning. Det räcker inte med att vara t.ex. anhörig till någon med en ätstörning för att veta vad det går ut på. För att kunna sätta sig in i hur det är att leva med en ätstörning så måste man antingen ha haft det själv, eller ha forskat ordentligt om det. Det räcker inte att t.ex. se ett TV-program eller läsa en bok om ätstörningar. Härmed erkänner alltså jag att jag har haft en ätstörning, just för att ni inte ska tro att jag är en av dessa som tror att jag vet mer än vad jag egentligen vet.
"Vikthets är ofta ett sätt att dölja när man mår dåligt i livet, eller visa för andra för att man vill ha uppmärksamhet. Gå till botten med varför du mår dåligt istället och uttryck det inte via mat." skrev Isabella bl.a. i förrgår. Jag säger inte att det alltid är på detta vis, men ofta är det så.
Jag gillar också att hon tar upp att man inte måste ha anorexia eller bulimi för att ha en ätstörning. Det finns fruktansvärt många personer som lider av det som kallas för ÄS UNS (ätstörning utan närmare specifikation). "Problem med mat syns väldigt sällan. Man behöver inte ha anorexia eller bulimi för att ha en ätstörning, du har en ätstörning när du har en ansträngd relation med mat och oftast tillsammans med träning." skrev Isabella också i förrgår. Där kan jag inte göra någonting annat än att hålla med henne, eftersom det är så det är. Man behöver varken vara smal eller tjock för att ha en ätstörning.
Jag tycker däremot att det är fegt av Isabella att inte vilja ställa upp i Debatt. Även om man inte alltid lyckas komma någonstans, så tycker jag att det är bäst och rakast att, i ett "bråk", ställa sig man mot man och berätta vad man har att säga.
Om Katrin och Gynning har jag tyvärr inte så mycket att säga just nu. Jag har inte hunnit läsa så mycket av vad de har skrivit, och detta inlägg har redan hunnit bli för långt. Jag ogillar dock att Katrin kallade Idol-LouLou "för fet för Idol".
För att avsluta detta långa inlägg så vill jag, återigen, säga att jag egentligen inte står på någon av dessa bloggerskors sida, eftersom jag inte vet tillräckligt mycket om deras olika uttalanden. Det jag har skrivit i detta inlägg är bara lösa åsikter om det jag har läst någonting om. Jag tycker dock att det är otroligt bra att detta "bråk" har blivit omskrivet i media, eftersom man aldrig kan få nog av debatter kring vikthets och ätstörningar.
Joaquin Phoenix = besatt
Hon sa att han kanske är besatt av en ande. Kanse han skulle behöva träffa en exorcist.
Movies - again
- Australia: Filmen verkar ganska så snyggt gjord och jag gillar både Baz Luhrmann och Nicole Kidman skarpt.
- Changeling: Jag tycker att handlingen verkar mycket bra, och jag gillar verkligen Clint Eastwood.
- The Duchess: Jag gillar kostymfilmer och jag gillar Keira Knightley (som ju ofta också spelar i just kostymfilmer).
- The Reader: Finns kanske inte så mycket att säga. Handlingen verkar bra och jag gillar Winslet.
- Slumdog Millionaire: Detta verkar absolut inte vara min typ av film, jag har i princip ogillat alla Danny Boyles filmer, förutom Beach, vilken jag gillar mycket. Men filmen är redan mycket omtalad och jag känner på mig att den kommer att bli ännu mer omtalad. Just därför så vill jag se den. Jag vill - förr eller senare - kunna delta i diskussionerna kring den.
- Vicky Cristina Barcelona: Mest för att jag inte har sett en enda Woody Allen-film. Shame on me!
81st Annual Academy Awards
Idag så fick man ju reda på vilka årets oscarsnomineringar är. Eftersom de nominerade filmerna ofta brukar vara väldigt omtalade, väldigt nya och ofta mycket bra, så brukar det i och med oscarsnomineringarna behövas läggas till ett flertal filmer till min "vill-se-lista". Eftersom de nominerade filmerna, som sagt, ofta är väldigt nya, så brukar jag alltså inte ha hunnit se särskilt många av de nominerade filmerna. I år så har jag dock, redan vid nomineringserkännandet, redan sett fler av de nominerade filmerna än vad jag brukar ha hunnit se när själva galan hålls.
De filmer, med någon av årets nomineringar, som jag i dagens läge har hunnit se, är:
- The Curious Case of Benjamin Button: Mitt betyg = 4/5
- The Dark Knight: Mitt betyg = 5/5
- Milk: Mitt betyg = 4/5 (En av de bästa skådespelarensembler som jag någonsin har sett i en film! Wow!)
- Revolutionary Road: Mitt betyg = 4/5
- Tropic Thunder: Mitt betyg = 3/5 (Svag trea, och att filmen ens kom upp i en trea beror endast på Tom Cruises grymma prestation, annars så tycker jag att filmen var grymt långrandig.)
- Wall-E: Mitt betyg = 2/5 (Jag anser att handlingen var mycket tråkig och att det finns mycket snyggare animerade filmer, t.ex. Snövit, som är ca 72 år gammal! Lite söt på vissa ställen var den dock).
Dvs. att jag har hunnit se 6 st av de 50 nominerade filmerna, alltså inte särskilt många.
De filmer som fick flest nomineringar var: The Curious Case of Benjamin Button (13 st), The Dark Knight (8 st), Milk (8 st), Slumdog Millionaire (10 st) och Wall-E (6 st), vilket gör att jag ju faktiskt har sett fyra stycken av de fem filmer med flest nomineringar. De nominerade för "Best Motion Picture (= bästa film)" är The Curious Case of Benjamin Button, Frost/Nixon, Milk, The Reader och Slumdog Millionaire. Jag har alltså sett två stycken av dessa fem.
Här följer lite "random" åsikter om de nominerade:
Jag vill dock först säga att jag inte på något sätt anser mig själv vara duktig på att bedöma film eller så! Mina åsikter är ju verkligen inte professionella, utan bara vanliga åsikter från en vanlig "se-på-film-hemma-i-soffan-tillsammans-med-kompisarna"-person.
The Curious Case of Benjamin Button: Jag gillar verkligen denna film. Den är fin och berättelsen är mysig. När jag såg den så kunde jag dock hitta alldeles för många saker som skulle kunna göras bättre, för att jag skulle kunna tänka mig att denna film skulle ta hem 13 st oscarsnomineringar. Jag tycker verkligen inte att den är värd så pass många nomineringar, och jag fick en chock när jag såg hur många nomineringar filmen hade fått. Förutom denna, så är det ju faktiskt endast tio stycken filmer som hittills har lyckats vinna 13 eller fler oscarsnomineringar. Rekordet på flest nomineringar ligger på 14 stycken, vilket endast All About Eve och Titanic har fått. Flest oscarsvinster som någon film någonsin har fått är elva stycken, vilket endast Ben-Hur, Titanic och The Lords of the Rings: The Return of the King har lyckats tagit hem. Jag vill då säga att kvaliteten på The Curious Case of Benjamin Button, enligt mig, är långt ifrån i klass med exempelvis Titanic och alla tre "Ringen-filmerna", där ju Titanic lyckades få 14 oscarsnomineringar och de sistnämnda filmerna fick sex st respektive elva st respektive 13 st oscarsnomineringar. Men jag tycker, som sagt, att The Curious Case of Benjamin Button är en väldigt bra film.
The Dark Knight: En mycket bra film, som jag faktiskt tycker är värd några fler nomineringar än vad den fick. Heath Ledger fick ju i alla fall den omtalade nomineringen för bästa manliga biroll. Om ca en månad så visar det sig om han vinner eller ej.
Milk: När jag såg filmen så tänkte jag att "detta känns som en riktig Oscar-film" och att Sean Penn är värd en nominering för bästa manliga huvudroll. Filmens handling och tema är bra och filmen är mycket bra gjord. Många av skådespelarna (läs: Sean Penn, Emile Hirsch, Diego Luna, James Franco, Victor Garber och Lucas Grabeel) gillade jag mycket redan innan jag såg Milk och alla dessa "höjde sig själva" ännu mer i denna film, åtminstone i mina ögon. Dock så börjar kanske folk att bli lite trötta på biografier bland oscarsnomineringarna. Vad vet jag? Jag anser dock att filmens regissör, Gus Van Sant, både har gjort filmer som är något bättre än denna film (läs: My Own Private Idaho, To Die For och Good Will Hunting, som alla tre är otroligt bra filmer) och filmer som är mycket sämre än denna film (läs: Even Cowgirls Get the Blues, vilken är den näst sämsta film som jag någonsin har sett, och Gerry).
Revolutionary Road: Även när jag såg denna film så tänkte jag att "detta känns som en riktig Oscar-film", och att både Winslet och DiCaprio var värda nomineringar för bästa huvudroller. Men där hade jag fel, och filmen fick "bara" tre st nomineringar.
Wall-E: "Best Animated Feature Film of the Year" - jo, jag förstår det, eftersom alla animerade filmer som kommit det senaste året verkar vara otroligt dåliga (åtminstone de jag har hört talas om). De flesta av filmens andra nomineringar kan jag i och för sig också förstå, eftersom de flesta av dem har med ljud och musik att göra, och jag upplevde dessa saker vara det bästa med filmen.
Foreign Language Film: Sveriges bidrag Maria Larssons Eviga Ögonblick verkar vara en mycket bra film. Jag tror att jag skulle gilla den, fast jag har väldigt svårt för svenska filmer. Filmen nådde ju dock aldrig någon nominering, och jag tror faktist att chansen för att den skulle ha blivit nominerad skulle ha varit mycket större för fem till tio år sedan. Med det så menar jag inte att filmen känns gammal eller så. Nej, den ser ut att vara modernt gjord. Jag tycker dock att det verkar vara så att det går ett slags "mode" även inom filmbranschen, och att det skulle ha gått mycket bättre för denna sorts film för, som sagt, fem till tio år sedan. Jag tror faktiskt att chansen för en svensk nominering hade varit mycket större om vi hade skickat filmen Låt Den Rätte Komma In istället. Den filmen känns mycket mer "inne" idag, och jag tycker att den känns väldigt annorlunda och nyskapande, särskilt för att vara en vampyr-film. Den har ju också blivit mycket populär utomlands, exempelvis i USA. Jag gillar verkligen Låt Den Rätte Komma In. Jag gillar storyn (jag har också läst boken), filmens foto, skådespelarna, ljudet, specialeffekterna m.m.
Ja, där fick jag lite åsikter uttryckta kring årets oscarsnomineringar. Känner jag mig själv rätt så kommer jag dock säkert någon gång senare i livet att ändra åsikt kring en hel del av det jag nu har skrivit.
2009:s "big practical joke"?
En av mina favoritskådespelare, Joaquin Phoenix, verkar ha genomgått en ganska stor förändring - utseendemässigt. Men han verkar också ha förändrats personlighetsmässigt. I alla fall ut mot publiken. Hur han är innerst inne kan ju ingen svara på... Jag har alltid tyckt att han har verkat vara en skön och härlig kille med humor och ofta stänk av humoristisk ironi i sina uttalanden. Nu så verkar han inte säga särskilt mycket i huvudtaget. Förutom att han har lämnat sin skådespelarkarriär - för att istället starta en hip hop-karriär, och svågern (samt bästa vännen) Casey Affleck ska filma allt, för att sedan släppa en dokumentär om det hela.
Många undrar nu om:
1. Joaquin håller på att iscensätta 2009:s "big practical joke".
2. Mannen har stora personliga problem och antagligen då också stora problem med droger, och bör passa sig för att inte sluta livet på samma sätt som hans storebror gjorde.
3. Han har bara helt enkelt gått "bananas".
Själv så tror jag ingenting, men jag hoppas på det första alternativet. Det vore roligast och antagligen bäst för mannen själv.
Coincidence
När jag avslutade ett telefonsamtal för några dagar sedan så stod det "1.00.00" på telefonen, vilket alltså betydde att jag hade talat i telefon i - på sekunden - en timme. Det var ju lite häftigt - eller inte. Intresseklubben kan ju anteckna i alla fall, om den nu känner för det.
My little sister and Bill Kaulitz!
Jag och lillsyrran har skrattat ganska mycket åt denna bild - i alla fall jag. Det kan mycket väl vara så att killen egentligen heter "A.L". Men lite likt är det väl ändå?
Fotografi och redigering av mig (© Erica Lundberg - 2009).
Overcome your hesitation!
Academy Awards
Dilemma (I-landsproblem!)
Svaret: Jag klarade mig i två till tre minuter utan musik i öronen.
Detta är vad jag kallar ett fruktansvärt meningslöst dilemma. Jag ville bara påpeka det. Jag förstår inte varför min hjärna ens stannade upp för att tänka på det. Jag menar, jag har haft större problem i mitt liv...
The Searchers - Sea of Heartbreak
Jag vet, jag har inget liv.
Not very unpoetic.
Jag tänkte bara göra lite reklam för min lillasysters blogg. Den är helt annorlunda mot min. Vi skriver i princip om helt olika saker, bara så att ni vet. Men hennes blogg är ganska bra ändå.
Bilder analogt tagna och framkallade av mig: © Erica Lundberg - 2007
Jimmy Jones - Good Timin'
Changes
Tänk dig hur mycket som kan hända under en dag, hur mycket som kan förändras under en dag. Tänk dig hur annorlunda den ena dagen kan vara mot den andra, hur annorlunda den ena timmen kan vara mot den andra, hur annorlunda den ena minuten kan vara mot den andra, den ena sekunden...
Tänk dig hur mycket som hinner förändras under ett år.
Tänk dig hur livet svänger, "like a rollercoaster".
humor.se
Min humor är intensiv, exklusiv och unik.
Jag är sarkastisk, allvarsam och ironisk.
Jag försöker att fånga dina ord och meningar, likt anteckningar i min famn, men de är för tunga och jag är för ouppmärksam.
Jag tappar dem och likt glas går de sönder och splittras över marken.
Men jag skrattar åt mina misstag, nästan varje dag.
Orrefors
© Erica Lundberg - 2008
Syskon-humor på hög nivå.
Den 23:e december 2008:
Jag skämtar med lillebrorsan Oscar, genom att ha en datorsladd i munnen. Jag vet att det inte är särskilt normalt, men jag var trött, och då brukar jag kunna tycka att i princip allt är roligt.
Oscar: "Erica, gör inte så, du kan få ström i dig! Eller kanske inte, det är ju gummi över..."
Erica: "Ha ha! Vad häftigt det vore! 'Bzz', och mitt hår står rakt ut..."
Oscar: "...och du ser ut som Bill Kaulitz!"
Humor på hög nivå.
Rim
Exempel:
Elin: "Jag förstår inte varför Erica skrattar."
Erica: "Det är bara för att jag inte fattar."
Eller, som jag sa till Simon:
"Sluta gnälla, börja hälla!" (vilket låter som en töntig hejaramsa)
Ironi är bland det bästa som finns! Man ska dock inte överskatta folks förmåga att förstå sig på den, vilket jag ofta gör.
Jag minns en dag när jag var liten och jag och några kompisar snackade om brännässlor.
Erica: Jag tycker att det är skönt att bränna mig på brännässlor.
Mina vänner (oerhört häpna): Tycker du!?
Jag är med om liknande situationer nästan varje dag. Jag glömmer liksom alltid bort att det inte alltid är så lätt för andra att uppfatta om jag är ironisk eller allvarlig.
"Erica, var det ironi i det du sa nu, eller menade vad du sa?"
Jag är verkligen sämst.
Well, she likes coffee...
© Erica Lundberg - 2008
Flower
© Erica Lundberg - 2008
Mitt namn är Erica, och i Himlen äger jag.
Dikt från när jag var yngre:
Även om jag inte ser så stark ut,
så är knutarna i mitt hjärta äkta scoutknopar
(fast jag aldrig varit scout).
Även om knutarna är hårda,
så smälter de snabbt som snön i äkta solsken,
för jag är känslig.
Även om jag inte riktigt vet vem jag är,
så är jag den jag är
(och det är väl det viktiga)?
Jag var född till att älska
och född till att leva.
Livet är en himmel,
(i alla fall så försöker jag hålla fast den tanken).
En skål av lycka,
som godis vill vi ta stora nävar av den.
Smaka på varenda karamell.
Idag är jag lycklig,
för idag är jag i himlen
(och där äger jag).
© Erica Lundberg - 2003
Universum
Jag minns en natt när jag, mina småsyskon och två av mina kusiner låg och diskuterade saker likt dessa. Vi diskuterade t.ex. möjligheten att vi egentligen inte finns, och faktiskt aldrig har funnits, att vi inte är det som vi tror att vi är, att vi bara är någon slags fantasi. Man kan ju aldrig veta vilket det riktiga svaret på någon fråga är.
Idag så händer det fortfarande att jag tänker på saker likt dessa. Det händer dock inte alls lika ofta som då jag var yngre. Antagligen eftersom jag inte lika ofta har tid för dessa tankar.
Det är inte heller så att jag vill hitta något svar eller så, det har jag aldrig varit ute efter. Jag är inte heller så pass naiv att jag tror att jag ska hitta något svar. Nej, jag tycker bara att det är otroligt skönt att ligga och försvinna bort i dessa funderingar ibland. Man liksom rensar hjärnan på annat. Man flyger, som sagt, iväg.
Man tycker ju att universum måste ta slut någonstans. Det kan ju inte bara fortsätta och fortsätta ut i evigheten. Men om det nu tar slut, så måste det ju finnas någonting bortanför. Men om det finns någonting bortanför, så tar det ju aldrig slut! En evig cirkel bildas.
Scientologi? Jag vill också hitta på en egen religion!
Jag ville dock säga att jag tycker att det är mycket intressant att mannen bakom scientologin, dvs. L. Ron Hubbard, är en etablerad science fiction-författare, och att mycket av det som hans kända sekt tror på påminner mycket om de många olika science fiction-berättelser som skapades runt slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet, ex. "Världarnas krig".
Jag vill aldrig helt förlita mig till Wikipedia, men jag använder mig av Wikipedia just nu, eftersom jag tycker att de väldigt bra beskriver saker som jag redan tidigare har hört från fler andra källor:
" Xenu är en central gestalt i Scientologirörelsens hemliga läror, som scientologer får ta del av först när de uppnår Operating Thetan-nivåerna. L. Ron Hubbard presenterade OT-nivåerna under andra halvan av 1960-talet, enligt honom själv efter flera års forskning.
Enligt dessa läror fanns det för 75 miljoner år sedan en intergalaktisk härskare vid namn Xenu, som bestämde sig för att råda bot på överbefolkningen på de 76 planeter han härskade över. Detta gjorde han genom att kalla in folk till en skattekontroll. I stället blev dessa miljardtals människor injicerade med en blandning av alkohol och glykol, vilket gjorde att de blev förlamade, och därefter lastades de ombord på stora rymdskepp och fraktades till Jorden (som då hette Teegeeack), där de placerades i vulkaner och sprängdes med vätebomber. När de dog åkte deras själar - "thetaner" - upp i atmosfären där de fångades in i elektroniska fällor, varpå de fraktades till stora biografer där de fick se långa filmer där de implanterades med falsk information om sitt förflutna. Efter denna hjärntvätt flockade thetanerna ihop sig i kluster som fäste sig vid de få människor som fortfarande levde och hade kroppar. Fortfarande i våra dagar har vi dessa kluster av kroppsthetaner i våra kroppar, och det är de som får oss att handla irrationellt. Denna händelse kallas The Wall of Fire, Incident II och R6-implantatet.
Xenu blev till slut övermannad av en grupp lojala officerare som satte honom i ett berg där ett kraftfält håller honom fängslad."
Jag tycker att detta låter som en helt vanlig sci-fi-berättelse.
Därför så tänker jag att Hubbard bara hittade på allt kring scientologin, bara för att skoja med oss alla, och idag ligger i sin grav och garvar åt att så många har gått på hans skämt. Om så nu är fallet så måste jag faktiskt ge honom lite status. Det är bra jobbat att hitta på en bra science fiction-story. Men att hitta på en ganska dålig science ficiton-story, för att sedan lyckas lura i en stor del av jordens befolkning att denna story skulle vara sann, det är någonting som inte varje man lyckas med.
Så jag tänkte att jag också kanske skulle hitta på en egen religion. Jag fantiserar ihop lite fantasyfigurer, lite rymdvarelser, lite spöken m.m. Vi ska ha en stor gud, som är otroligt vacker och alldeles glittrande. Jag ska vara gudens budsförvant och dotter, som alltid måste leva i lyx för att jorden inte ska gå under. Det låter väl bra? Är det någon som vill hänga på?
Media
Jag hittade idag denna bild inne på tjuvtittat.se:
"Hur mycket var det, sa du?" Jag skrattar.
Det är dock jag själv som har lagt till de svarta rutorna. Jag ville förtydliga lite.
Länken till inlägget på Tjuvtittat hittar du här: http://tjuvtittat.se/tidningar/200-millar-det-ar-sant-jag-laste-det-i-en-norsk-tidning/
Kallt
Det var inte kul.
Onödigt
Is there life on Mars?
Jag och lillasyster satt och snackade i telefon, samtidigt som vi lyssnade på David Bowies låt "Life on Mars?" (mycket bra låt). Samtidigt så gick jag in på aftonbladet.se och möttes av detta överst på sidan: 
Se artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4192389.ab
Det var ett ganska roligt sammanträffande!
Jag tror dock inte på att det finns liv på Mars. Jag tror att det finns liv på fler planeten än den planet som jag befinner mig på nu, men om det skulle finnas liv på Mars så tror jag att vi skulle ha upptäckt det redan.
Men jag har dock inte hunnit läsa Aftonbladets artikel än. Jag kanske ändrar uppfattning efter det, eller inte. Vi får se.
Men visst skulle det vara ganska kul om det nu finns liv på Mars? Även om det livet endast skulle bestå av någon slags små bakterier eller dylikt.
Skillnaden mellan Plopp och Center:
Det är många som inte förstår vilka skillnader det finns mellan Plopp och Center. En del tror inte ens att det finns någon skillnad. Under TEam-dagarna på LiU så fick vi veta vilka de egentliga skillnaderna är. Man kan också läsa om skillnaderna på Cloettas hemsida (se http://www.cloetta.se/sv/Kontakt/Fragor--Svar.aspx):
"Center föddes 1941 och är från början en Cloetta-produkt, medan Plopp föddes 1949 i Stockholm hos Choklad Thule. När Choklad Thule köptes upp av Cloetta så kom Plopp med i Cloettas sortiment och har blivit kvar där. Det är dock inte samma produkt. Center och Plopp har olika recept när det gäller fyllning och chokladandel. Plopp-fyllningen har en något högre sockerhalt än Center-fyllningen. Vidare är aromtillsatsen av helt olika karaktär. Plopp har en mera "knäck"-artad arom medan Center har en mera ren toffe, karamell eller mjölkkolasmak. Dessutom är Plopp-fyllningen lite mera lättflytande eftersom den inte kokas lika mycket och får därigenom en något högre vattenhalt."
Så då vet ni! Där fick ni kanske lära er nya onödiga fakta!
Addicted
6:e juni 1989
Heath Ledger = Oscar?
Jag vill här ge min syn på saken:
Minns någon filmen "Brokeback Mountain"? Det var faktiskt redan efter den filmen väldigt mycket snack om Heaths skådespeleri. Han vann ju faktiskt redan med den filmen en oscarsnominering. Han vann dock ej statyetten, men konkurrensen det året var stor. Vinnaren var Philip Seymour Hoffman, för filmen "Capote" och bland de andra nominerade så fanns bl.a. Joaquin Phoenix, för "Walk the Line". Men, som sagt, det var mycket tal om Ledgers skådespeleri redan då. Jag har sett filmen "Brokeback Mountain" flera gånger, och vid vissa tillfällen så har jag knappt kunnat förstå att det är Ledger som spelar, eftersom hans roll i den filmen är väldigt olik hans tidigare roller och Ledger gör den, enligt mig, inte väldigt långt ifrån perfekt.
Jag tycker att Ledger gjorde rollen som Jokern ett litet snäpp bättre än vad han gjorde rollen som Ennis (i "Brokeback Mountain"), dvs. mycket bra och snäppet närmre perfekt. Därför så tror jag att det hade varit väldigt mycket tal om Ledgers insats i "The Dark Knight" även om han fortfarande hade levt idag. Därför så tror jag att han hade fått en oscarsnominering även om han fortfarande hade levt idag.
Jag vill därmed vända hela frågan. Om nu Heath inte får någon oscarsnominering, så känns det ju ganska mycket som att han inte blir nominerad för att man inte vill upplevas som att man ger honom nomineringen för att han är död. Så jag vill säga att det faktum att han är död påverkar lika mycket att han ej skulle få någon nominering som det påverkar att han skulle få en nominering. Jag vill härmed också säga att jag faktiskt tror att oscarsjuryn är så pass professionell att de ser objektivt på det faktum att Ledger ej finns här längre, vare sig de ger honom någon nominering eller ej.
Jag har inga särskilda favoritskådespelare, utan jag har ett gäng som jag gillar bättre än andra. Ledger hör till dem, om dock kanske till den "sämre" delen av dem. Han hann bara göra två insatser som gav mig en "wow-känsla". I de andra filmer jag har sett med honom så tycker jag att hans insatser ligger mellan "medelmåttig" och "på gränsen till riktigt bra". För sin insats i "The Dark Knight" så tycker jag verkligen att han är värd en oscarsnominering, likt James Dean var värd sina post-oscarsnomineringar för "Öster om Eden" och "Jätten". Men är Ledger värd att vinna? Mitt svar där är att Ledgers insats som Jokern är på Oscar-nivå, men att det knappast är den bästa skådespelarinsatsen som jag har sett, så om han är värd en statyett eller ej beror helt på årets konkurrenter.
Ännu en tanke!
En till tanke!
Filmgalor
Guldbaggegalan igår var helt okej. Liksom alltid, så kändes den inte alls lika pampig som exempelvis amerikanska galor, men det är kanske inte så konstigt. Johan Glans, som var konfrencier, lyste upp hela galan något. Jag gillar ju Glans, och igår var nästan lika bra som han brukar vara när han är som bäst. Extra bra var det när Björn Gustafsson var med ett par gånger. Gustafsson var dock långt ifrån lika bra som han brukar vara när han är som bäst, men han var fortfarande rolig. När det gäller filmerna så var det faktiskt hela tre filmer som jag tycker verkar sebara! Det är nog rekord för mig när det gäller Guldbaggegalans nominerade filmer. Dessa tre filmer bestod av:
"Låt den rätte komma in", som jag faktiskt redan har sett, tycker är mycket bra, och inte kommer att kommentera närmare just nu. Wow! Tänk att jag kunde låta bli att analysera en film, fast jag skriver om den. Det har i och för sig hänt en gång förr (då jag skrev om Harry Potter).
"Patrik 1,5", som jag tycker verkar vara en rolig och lättsam film. Sedan så gillar jag ju Gustaf Skarsgård (likt jag också gillar far Stellan och bror Alexander).
"Maria Larssons eviga ögonblick", som verkar ha en bra handling, bra manus, bra skådespelare, snyggt foto m.m.
En annan filmgala, vilken jag inte såg, som nyss gick av stapeln, och som jag alltid brukar vara sjukt mycket mer intressant än Guldbaggegalan är ju Golden Globes Awards. Bland dess nomineringar så var det en hel del filmer som jag gärna vill se, samt många bra filmer som jag redan har sett. En av mina favoritskådespelerskor, Kate Winslet, vann faktiskt både "Best Performance by an Actress in a Motion Picture - Drama" (= bästa skådespelerska - drama) och "Best Performance by an Actress in a Supporting Role in a Motion Picture" (= bästa kvinnliga biroll). Heath Ledger vann ju också "Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture" (= bästa manliga biroll). Jag har hört att han också blev väldigt hyllad under galan.
Men roligast av alla galor är ju Oscarsgalan! Den har ju nu varit över 80 gånger, galan är alltid väldigt magnifik och pampig och den brukar ha väldigt bra filmer nominerade. Jag tycker att det brukar vara jätteroligt bara att få veta vilka galans nominerade är. Förra året så såg jag också nästan hela galan. Jag råkade somna i slutet, men under det jag såg av galan så satt jag framför TV:n som ett ljus. Annars så har jag sett sammandragen de senaste åren. Jag tänker inte tala särskilt mycket om Oscarsgalan just nu. Jag ville bara säga att jag tycker att det är en väldigt intressant gala. Jag är dock väldigt säker på att jag kommer att återkomma till Oscarsgalan när årets nomineringar är färdiga.
Tanke
Anledningen till det är att när jag tipsar om en låt så känner jag att det enda jag behöver göra är att skriva vilken låt det är. Sedan så får ni andra lyssnare tycka och tänka om låten själva. Jag känner liksom inget behov av att sitta och analysera låtarna. När det gäller film, däremot, så känner jag att jag har jättemycket att skriva om varje film jag tar upp. Jag vill ordentligt berätta vad jag tycker är bra och dåligt med filmen. Jag har därför inte skrivit om någon film än, eftersom jag har varit för lat. Jag kan däremot att lova att jag så småningom kommer att skriva om någon film. Vi får se när.
Rather bored right now...
I morgon så var det förresten två veckor sedan som det var nyårsafton och två veckor sedan som det var julafton, just FYI (for your information). Jag kom att tänka på det, sådär plötsligt.
Varje steg du tar är vackert...
Ännu en av mina dikter som jag skrev när jag var lite yngre. Lite klyschig, kanske, men jag tycker att den är söt.
Du är en sådan där person,
värd att älska,
för att varje steg du tar
är vackert.
När du andas
så säger dina andetag
att du är jordens
svar på solen.
Du strålar som
solens strålar mot en
diamant.
När jag andas mina tårar
är du där med ditt
helande skratt.
Du vill muntra upp,
du vill älska.
I mitt minne
lever du kvar.
I mitt hjärta
än starkare.
Jag kommer aldrig att glömma
att varje steg du tar
är vackert.
© Erica Lundberg - 2005
Egovinklat
Betydelse är allt
men betydelse är
ingenting.
Jag är allt
och jag är
ingenting.
Jag betyder
och jag betyder
ingenting.
Hur kan jag vara
centrum för mig
men nästan ingenting
av världen?
© Erica Lundberg - 2008
Frukostblogg
Det är i alla fall trevligt att kunna sitta här framför datorn, i mjukiskläder, med en kopp kaffe och mjölk samt en knäckemacka, och samtidigt hinna kika lite på internet och blogga lite innan jag byter om, gör mig i ordning och cyklar till skolan.
När jag kommer till skolan så ska jag först köpa några böcker. Sedan har vi ett seminarie på en timme. Jag vet inte riktigt varför, men jag är lite nervös inför detta seminarie. Jag brukar alltid vara lite nervös inför första seminariet inom en kurs. Man vet liksom inte riktigt hur det kommer att se ut och gå till. Denna gång så ska vi dessutom inte vara med vår egen grupp (jag är i grupp 2), utan vi är i blandade grupper, tillsammans med grupp 1, 3 och 4. Men det ska nog gå bra.
Efter seminariet så blir det förhoppningsvis en tur in till city och eventuellt lunch där. När jag kommer hem så ska jag försöka att städa lite, plugga lite och ringa hem till familjen. Sedan så blir det lite television och till sist läggdags.
Detta är min planerade dag. Vi får se hur mycket till planerna den håller sig.
Onischad!
Nörd!
Sedan jag hörde denna låt för första gången (vilket inte var förrän någon gång i höstas) så kan jag nästan aldrig låta bli att tänka på den. Ju mer jag hör den, desto mer genialisk finner jag den. Fast texten kanske är lite klyschig och inte har någon särskilt ovanlig handling, så tycker jag att den är bra. Framförallt så tycker jag att texten passar väldigt bra in i melodin. T.ex. så gillar jag verkligen raden "In some respects I suspect you've got a respectable side".
Detta är alltså The White Stripes - You don't know what love is:
För övrigt så gillar jag det mesta med The White Stripes, men denna låt är mycket speciell.
Hm, allt bloggande gör mig till en musiknörd. Ju mer jag bloggar, desto mer musikintresserad blir jag. Det kanske beror på att det är så kul att skriva om musik och berätta om vilka låtar som man gillar. Jag vet inte. Men det är väl bra att jag har börjat att gilla musik igen?
Let's dance!
Music?
Detta är kanske inte den bästa låt som jag någonsin har hört, men jag måste säga att den är skön.
Kärlek
Gnällspiken
Mopedtrimning inkörsport till brott.
http://www.corren.se/archive/2009/1/8/k1whw3zdomg62ue.xml
Jag vet ej varför, men av någon anledning så fann jag denna artikel intressant. Jag vet dock inte riktigt vad (om någonting) i artikeln som jag tror stämmer eller ej.
Vad säger man? Jag kan nog se ett litet samband mellan det här med trimmad moped och svårare i skolan. Många människor som jag känner till ha eller ha haft trimmade mopeder är inte direkt några "pluggisar". Det sambandet behöver dock inte säga särskilt mycket. Kan det till och med vara en slump? Det kan ju också hända att jag själv har haft en trimmad moped en gång i tiden.
(Töntigt? Jag vet. Men jag är ju en tönt. Förresten så tycker jag inte att andra är töntiga bara för att de har trimmade mopeder, utan det är nog mer det att det skulle vara töntigt att jag skulle ha en trimmad moped. Dock så tycker jag att det är extremt töntigt när folk påstår att de som inte har trimmade mopeder är töntar!)
(Erica-style med trimmad moped? Verkligen inte, men om jag nu hade en trimmad moped, så hade jag inte det för att jag tyckte att det var coolt, för det har jag aldrig tyckt, utan för att det annars tog lång tid att ta sig mellan hemmet och skolan. Det var ju långt! Men om jag nu har kört med trimmad mopad så tycker jag ändå innerst inne att det egentligen var fel, och att man faktiskt ska följa lagen.)
(Erica-style med moped? Nej, inte direkt, men det var liksom ett måste ute på landet. Det är smidigt och ganska skönt att åka moped. Men det är mycket roligare, skönare och jobbigare, på gott och ont, att cykla.)
Huruvida jag har det svårare än andra i skolan eller ej tänker jag inte själv uttala mig om. Men jag skulle nog gissa att jag inte riktigt klassas som en person som någon gång har haft det "svårt i skolan".
När det gäller sambandet mellan mopedtrimning och ökad kriminalitet så har jag svårt att tro att sambandet skulle vara särskilt stort. Jag själv känner mig inte särskilt kriminell i alla fall. Fast jag har ju heller aldrig påstått att jag någon gång har haft en trimmad moped. Men visst, det har ju alltid talats om att "småbrott" leder till "större brott". På det viset tror jag verkligen att det ofta är. Man kanske inte börjar sin "kriminella karriär" med ett stort rån. Men jag kan också tänka mig att det är många som har gjort sig skyldiga till flertalet kriminella aktiviteter i sin ungdom, som är helt laglydiga i en vuxnare ålder.
Artikeln: "Undersökningen, som presenterades på torsdagen på konferensen Transportforum i Linköping, visar en klar skillnad på attityder mellan ungdomar som äger eller har kört trimmade mopeder och övriga ungdomar."
Erica: Ja, detta kan jag faktiskt - i viss mån - tänka mig stämma.
Artikeln: "Enligt henne gör ungdomarna ett val att bryta mot trafikreglerna när de trimmar sina mopeder."
Erica: Vadå "enligt henne"? Om man trimmar sin moped så har man gjort ett val att bryta mot trafikreglerna, om man nu vet att man inte får trimma sin moped så att den går snabbare än vad den får gå. Men vem vet inte det?
Artikeln: "Studien visar vidare att ungdomarna som äger eller åker en trimmad moped har flera riskfaktorer i sin närmiljö.
- De har inte så starka band till sina föräldrar och de har det också svårare i skolan, säger Jessica Berg."
Erica: Det där sambandet har jag svårt att förstå mig på. Det lät skumt. Men har de sett ett sådant samband så har de väl sett det. Jag har dock en känsla av att man inte kan förlita sig särskilt hårt på det sambandet. Framförallt, det är ju så lätt att i en undersökning ta reda på hur pass starkt band en person har till sina föräldrar! *ironi*
Artikeln: "Undersökningen har gjorts mot bakgrund av den kraftiga försäljningsökningen av mopeder och den lika kraftiga ökningen av mopedolyckorna de senaste åren."
Erica: En kraftig ökning av mopedolyckor är mycket tråkigt. Detta är ett stort skäl till att man faktiskt inte bör trimma sin moped! Visst, skadar man sig själv så har man bara sig själv att skylla, men man kan ju råka skada någon annan.
Artikeln: "VTI har intervjuat 790 högstadieelever i åttan och nian på fyra orter om deras syn på trafiksäkerhet, fortkörning och trimning av mopeder."
Erica: Wow! Fyra orter! Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att attityder och mönster kring trimning av mopeder och dylikt ser väldigt olika ut från ort till ort, då kultur, umgänge, mode m.m. för högstadieelever är väldigt olika i olika orter. Med det så anser jag att denna undersökning inte är sådär jättemycket att gå på. Men vad vet jag?
Artikeln: "Hela 30 procent av de intervjuade ungdomarna som äger en moped säger att deras föräldrar betalat trimningen av mopeden."
Erica: Oj, alla de familjerna är säkert jättekriminella på alla sätt och vis! Eller så är de inte det. Inte för att jag på något sätt tycker att man ska bryta mot lagen, ens det minsta lilla, om det inte är en viktig fråga som har med etik och moral att göra, såklart (jag bryter ju t.ex. mycket hellre mot lagen än att skada någon annan). Jag menar bara att jag inte tror att huruvida en förälder har betalt sitt barns mopedtrimning eller ej säger särskilt mycket om någon.
För att inte låta alltför obrydd så vill jag avsluta med att säga att jag tycker att det är väldigt synd att personer ska komma in på en kriminell bana i huvudtaget, och om det nu är så att det finns ett samband mellan trimmade mopeder och senare kriminalitet så vore det ju väldigt bra om man fick bort mopedtrimningen, hur nu det ska gå till. Lagen är i alla fall faktiskt till för att respekteras.
Som ni ser, så verkar jag ju faktiskt inte ha så jättemycket att säga om detta. Jag svamlar ju mest. Jag vet knappt vad jag har skrivit.
Skrivtönt!
Fredag
Det är strålande väder här i Linköping - not! Jo, för jag var faktiskt ironisk i mitt lilla "not" där. Jag gick ut genom dörren runt 09.40 imorse, och förväntade mig att slås bakåt av en bitande kyla, likt igår och dagen innan. Överraskad blev jag, då jag märkte att luften kändes otroligt mild, och inte särskilt kall. Visst, det var fortfarande riktigt kallt ute, men det var ingenting mot exempelvis igår. Solen strålade utomhus, likt den fortfarande gör.
Denna dag känns som en sådan där fantistisk skiddag. En glittrande sol, några plusgrader, och den speciella känslan och doften i luften. Mums! Det kändes otroligt härligt att cykla både till och från skolan idag, med glada låtar av bl.a. "The Beatles", "The Searchers" och "Panic at the disco" i min mp3-spelare. Det var inte lika halt på backen längre, heller. Ännu bättre kändes det av att det faktiskt är fredag idag, och bättre ändå av att jag fortfarande gottar mig över att jag faktiskt klarade den senaste tentan (kurs: introduktion till nationalekonomi, 7 HP), även om jag endast uppnådde ett G.
Jag blir inte ens irriterad på att ena kursboken, som jag (och tydligen många andra) ej har hunnit köpa, ej fanns på någon av universitetets bokhandlar. Inte heller blir jag irriterad på att jag, i all min virrighet, faktiskt glömde att hämta ut den senaste tentan på expiditionen. Jag vill ju veta vad jag har gjort för rätt och fel! Vi får se om jag hämtar den senare idag eller om jag väntar tills på måndag.
Nu så är jag så trött att jag håller på att svimma. Jag kanske överdrev lite där, men mycket trött är jag. Jag sov inte så bra i natt, och jag vaknade väldigt tidigt i morse (i alla fall för att vara Erica). Men jag har bestämt mig för att jag ska ut och jogga i det härliga vädret. Efter det så kanske jag är så pass trött att jag däckar på sängen. Det visar sig.
Förresten, tänk att jag skriver om vädret! Vad tantig jag känner mig! Hi hi... Puss på er!
*Smack*
Om man kunde se ut som en pluggis och vara en pluggis...
© Erica Lundberg - 2008
Let emo be emo and don't focus that much on "What is emo?"!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, vad jag ska säga, var jag ska sluta eller ens vart jag vill komma med detta. Det jag vet är att jag inte kommer att orka skriva allt jag egentligen vill säga, och om jag nu gjorde det så skulle nog ingen orka läsa det.
Jag vet också att jag börjar bli ganska trött på alla diskussioner om vad som är emo och allt tjafs om det som nu klassas som emo. Jag brukar faktiskt själv använda ordet emo som någonting nedsättande och jag brukar själv använda ordet emo kring saker som jag vet egentligen ej passar ihop med ordet emo. Men det gör jag alltid med någon sorts humor och/eller ironi, och jag har verkligen ingenting emot någonting som har med ordet emo att göra. Det är bara det att jag inte känner igen mig själv särskilt mycket i någonting som har med, den idag av många kallade, emo-kulturen att göra. De som känner mig vet att jag oftast driver mest med det som jag tycker om. Jag gillar inte att driva med någon eller någonting som jag ogillar. Jag ogillar inte någonting som har med ordet emo att göra, därför så driver jag gärna med det. Jag vet inte ens om jag har någonting emot (emot, och inte emot, skämt åsido) att det diskuteras så pass mycket som det nu görs kring ordet emo. Diskussioner kan ju vara roliga. Saken är den att personer kan bli upprörda och ta illa vid sig. Men det brukar i och för sig alltid vara någon som kan ta illa vid sig, vad man än diskuterar.
Det jag egentligen funderar mest över är hur det kommer sig att termen emo helt plötsligt börjades användas så pass flitigt som den nu gör. Det kom väldigt plötsligt. Idag har de flesta åtminstone hört talas om ordet emo, men många av alla dessa, exempelvis jag, hörde ordet för första gången för inte många år sedan. Jag minns inte alls hur längesedan det var som jag hörde detta ord för första gången, men det var inte för särskilt många år sedan. (Jag är ganska säker på att det i alla fall var för högst fem år sedan.) Jag hade då inte särskilt stor koll på vad ordet emo egentligen betydde, men jag kunde ju se ett sammanhang mellan ordets användning och vissa musik- och klädstilar. Folk förknippade också ordet med deprimerade människor. Någon sa till mig att ordet är en förkortning av "emotional". Så det skulle alltså betyda "känslig". Tja, det lät väl logiskt. Det trodde jag på. Jag har på senare tid hört att det endast är en misstolkning att "emo" skulle mena "emotional".
Så nu kommer jag till min uppfattning idag, kring allt det här med "emo". Jag kan inte ge någon riktig förklaring kring vad emo verkligen betyder, eftersom jag inte anser mig själv veta tillräckligt mycket om det. Kanske det jag har hört på senare tid också endast är misstolkningar. Vad vet jag? Det verkar i alla fall finnas många människor som påstår sig veta vad som menas med emo, utan att egentligen veta någonting mer än någon annan. Det kanske egentligen inte finns någon som vet vad emo betyder, då man kanske egentligen skulle säga att begreppet emo har utvecklats till att betyda någonting annat idag än vad det betydde då det uppkom, vilket jag från flertalet källor har hört skulle ha varit någon gång under 1980-talet. Från flertalet källor har jag också hört att begreppet emo uppkom genom uppkomsten av en ny musikgenre, en ny sorts hardcore, en mer melodisk och mer emotionell hardcore; "emotional hardcore"; "emocore". "Emo" är alltså en musikstil.
De flesta musikstilar förknippas ju med en klädstil. Det brukar vara den klädstil som de artister som utövar denna sorts musik klär sig i. Jag menar, man säger ju att människor klär sig i "hiphop-stil", de klär sig i "rock", "glamrock", "punk", "indie", "goth", "pop" m.m. Då anser jag att man också bör kunna säga att människor klär sig "emo". Jag har dock hört att man då oftast egentligen menar "fashioncore" el."scene", vilket jag ej bryr mig om, då jag kommer att fortsätta att säga att människor ser "emo" ut, likt min stil faktiskt lutade lite åt "emo-hållet" för en kort stund när jag var lite yngre. Intresseklubben kan anteckna, om den vill. Jag vet dock ej om jag ens hade hört begreppet emo då. Jag antar att fallet ej var så. I sådant fall så hade jag nog kommit ihåg det.
Det är också massor av diskussioner kring vilka musikartister som tillhör genren emo eller ej. Men så är det faktiskt kring alla genrer. Vad är metal? Vad är hiphop? Vad är britrock? Vad är death metal? Vad är punk? etc. Vi blir förvirrade. Dels finns det ju många genrer i huvudtaget, dels finns det sjukt många subgenrer inom varje genre, många genrer går också in i varandra, hybrider finns m.m. Precis samma sak gäller klädstilar och livsstilar. För man kan ju säga att kring de flesta musikgenrer så finns det inte bara klädstilar som förknippas med genrer, utan hela livsstilar. På så sätt så kan man faktiskt förknippa begrepp som "emo", "punk", "pop", "hårdrock" m.m., inte bara med en musikstil och en klädstil, utan också med en hel livsstil. Det går dock oftast ej att förknippa en enskild individs sätt att leva med vilken musik personen lyssnar på. Det är nog t.ex. inte särskilt många som kan lista ut vilken musik jag lyssnar på, utan att jag berättar det för dem.
Jag tycker alltså att man ej ska lägga för mycket energi på att diskutera vad som menas med olika genrer. Det är någonting som ändå aldrig kommer att kunna bli helt objektivt. Det enda jag egentligen är förbryllad kring, när det gäller ordet emo är varför det exploderade så magnifikt för några år sedan. Om det finns någon som har något svar på det, berätta gärna för mig! Anledningen till att jag inte vet detta kanske endast är att jag är dum, eller oallmänbildad. Jag anar dock att det har någonting med media att göra.
(Ojdå! Tänk att det blev så pass långt, fast jag sade så lite!)
Foto: © Erica Lundberg - 2008
Cock-a-doodle-doo!
Uppe med tuppen! Idag så vaknade jag tidigt. Är redan uppe, fast jag inte börjar förrän klockan 10.00. Jag känner mig duktig. Jag kommer nog dock att känna mig stendöd när jag kommer hem från LiU. Jag kommer nog i och för sig att komma hem ganska tidigt idag, vilket är tur.
Ikväll blir det nog lugnt. Jag ska nog försöka att se färdigt "The curious case of Benjamin Button", som jag började att kolla på igår. Jag gillade den timme som jag hann se av den.
(Ni som känner mig vet ju att jag knappast är någon morgonmänniska! Nattuggla, däremot!)
Tillåt mig att drömma! (svammel)
"I'm kind of over bored" och vill skriva någonting. Men jag vill inte skriva någonting specifikt. Ska jag då endast låta en massa av svammel komma på print, eller vad ska jag göra?
Jag drömmer mig bort, ut på en vacker äng, där jag låter solen kyssa mitt ansikte. Samtidigt så fylls luften av ett egendomligt, overkligt, övernaturligt, fantasifullt glitter.
Jag ler inombords och jag skrattar högt, innan jag låter mina läppar pluta ut i en puss på luften, en puss av luften. Jag pussar luften. Jag pussar existensen. Jag pussar känslan av att vissa saker känns eviga, även om de kanske ej är eviga. Är någonting evigt? Kommer någonting att existera för evigt?
Jag märker väl hur en timme kan vara både otroligt lång och otroligt kort. Jag har dock aldrig varit med om att en timme har känts som en evighet. Men kan ens en livstid kännas som en evighet? Jag är osäker. Ett liv kan ju, så vitt jag vet, ej vara i evighet. Evigheten varar ju för alltid. Men det är skillnad på att vara i evighet och att kännas som att vara i evighet. Man brukar ju säga att en tid som känns otroligt lång känns som en evighet. När någonting varar i så pass lång tid att man ej på något sätt kan uppfatta eller förstå hur lång denna tid är, det kan man jämföra med evigheten, även om detta någontings existens är så otroligt mycket kortare än evigheten. Evigheten är ju för alltid. Kan någon egentligen förstå sig på evigheten? Evigheten är ju så lång att jag inte på något sätt kan tänka mig den ens i mina djupaste imaginära fantasier. För mig så är evigheten mest ett ord. Jag vet precis vad ordet betyder, samtidigt som jag inte ens har en gnutta av aning om vad det betyder.
Jag låter mina drömmar färgas av pastella färger. Ljusa och vackra, där de göra mina drömmar till tavlor. Jag flyger iväg, över ett stort hav, och solen skiner så starkt ner på det djupblå havets blanka yta, att jag för några ögonblick är säker på att havet är fyllt av perfekt slipade diamanter.
Allt blir plötsligt gråfärgat. Himlen fylls av mörka moln, och det känns som att jag befinner mig mitt i en mörk fantasybok, där varulvar och vampyrer vill leva på mig. Jag räds dock ej, utan känner endast en frihet inombords. Åska, blixtrar och regn spelar upp en snabb och plötslig pjäs för mig, så vacker att jag vet att detta endast är en dröm. En dröm där jag kan flyga.
Till slut så hamnar jag i ett vinterland, där jag återupplever glitter och diamanter, i den snö som är vitare och kallare än någon snö jag någonsin har skådat. Trots det så fryser jag inte. Jag är ju i en dröm, en dröm om ett fantasyland.
Det där var rikligt med onödigt svammel. Nu är det dags för mig att gå till sängs. God natt på er och ironiska ironipussar till er!
Coffee-lover
Jag älskar kaffe. Det är väldigt mumsigt! Ännu bättre blir det p.g.a. sitt höga innehåll av koffein. Jag blir liksom helt "speedad" ibland, då jag har druckit för mycket kaffe. Jag får dock inte dricka för mycket kaffe när jag ska plugga, för då kan jag inte koncentrera mig. Lagom är alltid bäst, egentligen.
Jag vet inte hur länge jag har varit en kaffe-nörd, egentligen. Jag tror faktiskt att jag alltid har gillat kaffe. Men vuxna tänker alltid att barn ju inte dricker kaffe, och då fastnar man i det facket. Självklart så är det nog inte särskilt bra att barn dricker kaffe heller. Men jag vet att jag har gillat smaken av kaffe så länge som jag kan minnas, exempelvis choklad och efterrätter med kaffesmak har jag alltid funnit väldigt gott.
När jag började att dricka kaffe så blev alla vuxna så förvånade; "Va! Har du börjat dricka kaffe". Ja, det har jag. So what? Sedan så fick många av de vuxna alltid för sig att jag ville ha mjölk i kaffet. Det känns som att många vuxna tänker så. Liksom att "vi ungdomar" inte klarar av att dricka kaffe svart, utan att vi alltid måste ha mjölk eller massor av socker i vårt kaffe (likt Annika i "Eva & Adam"). Jag gillar verkligen kaffe i alla former: kaffe latte, cappuccino, iskaffe, kaffe m. socker, kaffe m. lite mjölk, expresso, bryggkaffe, snabbkaffe, kokkaffe m.m. Just nu så sitter jag och dricker snabbkaffe från billighetsmärket "Eldorado". Det fungerar alldeles utmärkt för mig. Oftast så vill jag ha mitt kaffe svart, men ibland så kan jag bli sugen på någonting annat, exempelvis en islatte, eftersom jag, som sagt, gillar kaffe i alla dess former - i alla fall nästan. Det finns säkert undantag, som jag inte har smakat än. Alltför konstiga blandningar klarar jag nog inte av. Jag vill exempelvis inte ha någon annan smak i kaffet, som tar över kaffesmaken för mycket. Det är inte nice. Men exempelvis en karamellatte eller latte med hasselnötssmak kan ju vara gott då och då.
Ibland, exempelvis sent på kvällarna, så brukar jag gå över till koffeinfritt kaffe, för att inte få för mycket koffein i kroppen. Då kan jag exempelvis inte sova.
Coffee is lovely!
Foto: © Erica Lundberg - 2006
Hur pantad får man vara?
Ibland så är det skrämmande hur ointelligent jag kan vara. Lite skrattretande kanske det är också. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Dröm
Drottning Silvia
"If you love someone it doesn't matter if he is a director or if he is a president of a company or if he is a king."
"Ha ha!" säger jag då. Det är så man ska tänka.
Det är också roligt att han som intervjuar ställer frågan "Vad vet ni om det svenska samhället, egentligen?" till Silvia, då det samtidigt är meningen att hon ska svara på svenska, fast hon knappt verkade kunna någon svenska alls. Inte för att hon verkar vara särskilt bra på svenska idag heller. Jag har i och för sig inte så jättebra koll på vår drottnings svenskakunskaper, jag har andra saker att tänka på, men hon bryter ju i alla fall fortfarande extremt mycket.
Huruvida vi bör ha någon kungafamilj eller ej här i Sverige orkar jag inte gå inte på någon diskussion kring just nu. Men det lutar ganska skarpt åt ett "nej" från min sida i alla fall. De är ju underhållande i alla fall. De har t. ex. hamnat på 100 höjdare-listor flera gånger.
Ser ni blod?
Ser ni blod,
ser ni bommull,
ser ni metall?
Detta är en stålvärld,
en kall värld av stål.
Men vi mjuknar
av känslor
och varma händer
som smeker våra kroppar
(och våra sinnen).
Ser du ondska,
ser du glädje,
ser du sorg?
Detta är en hjärtevärld,
en värld fylld av kärlek.
Men vi hårdnar
av känslor
och kalla händer
som slår våra kroppar
(och våra sinnen).
Allt vinklas.
Allt blir
det vi vänder det till.
Hur ser världen ut?
Endast betraktarens öga
kan veta.
Eller kan ens det?
© Erica Lundberg - 2008
Om jag andas lite till så blir allt bra igen
Låt det vara vackert! Ännu en dikt som jag skrev då jag var lite yngre. Observera här också att den inte handlar om mina egna känslor. Det är bara ord och meningar, som inte behöver betyda någonting, förutom ordets och meningarnas skönhet.
Komet, komet,
jag brinner av längtan efter jorden,
då jag tror att
om jag andas lite till
så blir allt bra igen.
Under min hud
vet jag att det svider och kliar
och rispar mitt sinne
med alla onda dagar
som besöker mitt minne.
Jag vet att något
vill ha mitt
hjärta i en box.
Äta min själ
och ge bort mig till
något glittrande.
Vad?
Är det en massa av stjärnor?
Eller består det av flytande blod i metallicfärg?
Overkligt, ej trovärdigt.
Varför är jag plastfolie,
då jag vill vara aluminiumfolie?
Jag vill vara starkare och mer lysande,
skimrande, tåligare.
Ej tunn eller genomskinlig.
© Erica Lundberg - 2003
Vardagsliv
Denna text kan låta lite dyster, men det jag egentligen menar är att den inrutade vardagen kan kännas väldigt trygg och härlig.
Med det svarta kaffet i min hand
värmer jag mina handleder
i denna gråa kyla.
Hoppas på att kaffets koffein
ska ta mig tillbaks till verkligheten,
samt väcka min själ.
Det är så man lever.
Det känns som om man lever.
Lever jag?
Finns vi kvar?
© Erica Lundberg - 2008
We close our eyes
These times we say goodbye.
We don't even try
to make it work.
We just fly away.
We pretend there's nothing we can do,
though we know that's very untrue.
We pretend.
We hide away.
Why do people always runaway?
Why is it so hard to stay
and try to help?
Try to make things clear.
We pretend there's nothing we can do,
though we know that's so untrue.
We need help, and we need to help.
© Erica Lundberg - 2008
Ironic
Glasvegas
Happiness!
Jag var sjukt nervös idag, särskilt då jag anser att jag pluggade för lite i slutet av den senaste terminen. Jag var liksom lite skoltrött, och hade egentligen kunnat göra mycket bättre ifrån mig. Nu visar det sig att jag fick G på kursen (underkänt, godkänt och väl godkänt är de betyg man kan få). Jag har liksom känt mig tvungen att kolla om och om igen att jag verkligen har klarat kursen, och tydligen så har jag det. Det känns jättehärligt! Nu har jag klarat av 26 HP av årets 60 och de sammanlagda 240. Två G och två VG har jag fått. Jag är jättenöjd.
Linköping
Det kändes väldigt konstigt att komma tillbaks till Linköping nu, efter att ha varit härifrån i över två veckor. Jag har ju aldrig varit härifrån så länge förr. Så känns det ännu mer konstigt att man bor helt själv igen nu, efter att ha varit fem stycken i huset i över två veckor.
Men det känns härligt att komma tillbaks. Det känns nog lite mindre konstigt efter att man har gått till universitetet och så också, vilket blir "imorgon", fast egentligen idag, då klockan redan är väldigt mycket.
Jag har svårt att somna, som vanligt. Men nu så har jag verkligen vant mig vid att vara vaken sent och sova länge på morgnarna, så vi får väl se när jag lyckas somna inatt. Jag brukar alltid ha väldigt svårt att somna innan första skoldagen efter ett lov. Både p.g.a. att man har vänt på dygnet och p.g.a. att jag alltid tycker att det känns konstigt att börja skolan igen efter ett lov. Jag behöver i alla fall inte gå upp jättetidigt imorgon, utan jag går upp runt 07.30. Vi börjar klockan 09.00.
The Charlatans - Blackened Blue Eyes
Denna sitter fast i min hjärna just nu:
Design
Erica
Hon talar i alla fall aldrig om sig själv i tredje person. Intresseklubben kan ju anteckna det.
Complicated
Då du ler
och du ser
att det är komplicerat
så förstår du
att vad du än gör
så kan du ej
gör någonting lätt.
Livet är inte lätt.
Allt är komplicerat.
Jag vet att
allt är komplicerat,
hur vi än gör.
Vad vi än gör
så uppkommer
alltid komplikationer.
Det vi måste göra
är att försöka lösa
problemen på de sätt
vi tror är de rätta.
Vi måste förstå
att livet måste vara
komplicerat.
Det finns ingenting
som vi kan göra åt det.
© Erica Lundberg - 2008
King of Pop, med en trasig moonwalk
Jag är inte ett jättestort Michael Jackson-fan, men jag är uppväxt med hans musik, vilken har väckt många känslor hos mig.
Trasar kanske sönder inombords och utanpå.
En legend vars alla skulle vilja ta sig in i huvudet på.
Silverhandsken på hatten -
en magi större än i en fantasybok.
Privatlivet kan ingen veta klart om,
man kan endast tro och spekulera.
Men musiken är klar och tydlig.
Vi vet att den är perfekt.
En saga eller rysare?
Vad säger man om ditt liv?
Jag vet i alla fall att du är viktig.
En glittrande King of Pop.
© Erica Lundberg - 2005
Ensam med orden
Ännu en "äldre" dikt, skriven av mig. Observera att dikten ej handlar om mig. Många av mina dikter handlar inte om mig. Jag gillar att fantisera samtidigt som jag skriver dikter, istället för att bara skriva ner mina egna känslor. Jag finner exempelvis inte kärleken överlägsen mig, likt det står skrivet i denna text.
Hennes mun
formas
av hennes känslor.
Känslorna,
som varje natt
flyger bort
till månen
för att hämta energi,
samlas
på eftermiddagen
för ett halvvackert
krismöte.
Ord
är vad hennes liv
består av.
Där hon med pennan i hand
finner magi
och gnistrande glöd
och formuleringar
där hon kan
älska
och hata
och få overkliga saker
att bli verkliga.
Hon blandar allt
med allt
och resultatet
blir ingenting annat än
allt
och vad som helst.
Kärleken
finner hon underbar
och överlägsen henne.
Och hennes fråga är:
"Är den för vissa
ouppnåelig?"
© Erica Lundberg - 2006
Drugs don't work
Vem det är som sjunger får ni lista ut själva. Det hörs ju tydligt att det inte är The Verve i alla fall. (Jag viskar: "Det är Johan Palm.")
The Killers - Mr Brightside
She's back!
Parlamentet firar 10 år!
Ja, jag såg jubileumsavsnittet. Jag tycker att det var ganska kul, men det blev rörigt när de var så många. De hann ju liksom inte säga särskilt mycket var, fast programmet höll på i en hel timme. Jag trodde också att det skulle kännas lite mer festligt, och innehålla lite fler roliga tillbakablickar. De hade också kunnat visa lite fler roliga saker i tillbakablickarna än skämten. De hade t.ex. kunnat visa vilket lag som har vunnit med flest procent, och med hur många, och hur många gånger ställningen har blivit 50 - 50, vilket jag tycker är roligt att den kan bli. Förresten så såg jag inte att de visade vilket klipp som utnämndes till det bästa av de nominerade slutklippen. Missade jag det eller visade de inte det?
Jag gillar i alla fall Parlamentet väldigt mycket. Kvaliteten på avsnitten kan dock variera väldigt mycket beroende på bl. a. vilka som är med. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om vilka jag gillar mest av de som har varit med i programmet. Jag kan missa någon, då jag använder mig av Wikipedia för att minnas vilka som har varit med genom tiderna.
Dessa gillar jag alltså mest, för tillfället:
Har varit med i båda partierna:
- Carina Berg
- Magnus Betnér: Väldigt fyndig med sina långa meningar och sin pålagda bitterhet och sarkasm. Jag har hört att han är en väldigt trevlig kille egentligen.
- Johan Glans: Spelar ofta patetisk och dum, på ett gulligt sätt.
Blått parti:
- Björn Gustafsson: Jag var lite trött på honom ett tag, men nu skrattar jag lika mycket åt honom igen. Fyndig och kommer med många skämt som passar mig och min genration (skämt som faktiskt många av den äldre generationen ej förstår). Ett favoritklipp är när han spelar brat.
- Felix Herngren
- Peter Magnusson
- Henrik Schyffert
- Johan Wahlström: Det finns många personer som blir extra roliga då de skrattar åt sig själva, och Wahström är en av dem. Han verkar i och för sig skratta för jämnan, då han brukar skratta väldigt mycket åt sina kollegor också. Han är i alla fall väldigt rolig.
Rött parti:
- Kjell Bergqvist
- Soran Ismail: Ung, söt och rolig, likt Björn. Jag gillar Soran och Björn lika mycket. De är väldigt roliga tillsammans, och när de skämtar om varandra.
- Johan Ulveson: Knäpp och galen.
- André Wikström. Han är ganska fyndig.
- Annika Lantz
En sak som jag dock ogillar med Parlamentet är att det, särskilt när vissa personer är med, kan bli fruktansvärt skrikigt och töntigt spexigt. Det tycker jag inte är kul! Det är inte alls min humor!
Jag tycker också att den nuvarande programledaren, Anders S. Nilsson, är mycket rolig!